Rinnes tid rinner ut
Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne meddelade på onsdagen att han tänker bli finansminister. Det var i dristigaste laget.
Hur man än vänder sig är finansministerns post den mest bespottade i hela regeringen.
Ständigt är man den som lägger begränsningar och ramar för sina ministerkolleger.
Ständigt visar kvällstidningarnas löpsedlar hur man är den som tar fredagspizzan av barnen och kärchern av familjefäderna.
Antti Rinne, som inte har suttit en dag i riksdagen, röstades fram inom partiet av en knapp majoritet av fack- och sannsossar med bara några få rösters marginal.
Nu verkar det som om de som tillsatte den röda räddningsfronten hade underskattat att Jutta Urpilainen, den unga klassläraren, trots allt var populär också utanför partiet.
Det första politiska blodprovet togs direkt i EU-valet bara några veckor senare. Där stod partiet till sist med klen sänka – drygt 12 procents understöd.
Lillebror Vänsterförbundet, som man många gånger sagt att barmhärtigt kunde fusioneras med SDP, kom upp till nästan liknande siffror.
En lämpligare praktikantplats för Antti Rinne i toppolitiken hade varit arbetsministerns post. Hade det behövts hade Lauri Ihalainen kunnat kröna sin långa bana som samhällspåverkare med ett år som riksdagens talman, medan Eero Heinäluoma hade tagit över finansministerposten för resten av regeringsperioden.
Miapetra Kumpula-Natri i ledningen för stora utskottet hade också kunnat vara ett namn i sammanhanget.
I det nya läget blir det full rulle för den oerfarna Antti Rinne, nu finansminister mitt i eftersvetten efter en svår eurokris. Frågan är om han alls ska hinna ta itu med den stora reformen av den föråldrade SDP-organisationen runtom i landet.
Ännu mindre tid blir det att ideologiskt hitta den nya socialdemokrati som ska lyfta partiet. Sådana ansatser har funnits, men dessa nydemokrater har närmast rört sig i lösa reklambyråfraser om att sossarna vill vara rejäla människor och annat som blev bara ditåt.
Analytiker säger att den socialdemokrati i industrioveraller som partiet vill förlita sig på i längden är en för liten grupp att bygga ett parti på.
SDP behöver en ny proletariatidé. Vilka är i dag de som dras med tunga, slumpmässiga och olyckliga omständigheter när samhället ska producera det goda – småföretagarna, it-jobbarna, skolgångsbiträdena, hyresarbetskraften?
För en partiordförande med rötter i facket vore en bra start att identifiera de nya "sosseyrkena" och knyta dem till sig.
På sista raden noterar vi att SFP står inför samma dilemma.
Det är lysande att någon driver det kämpande fiskeriet och dess lilla industris sak i EU. Men någon annan än denna, Finlands kanske minsta yrkesgrupp lyckades SFP inte tala till i EU-valrörelsen.
Också för SFP skulle en yrkesanalys löna sig – att hitta yrken, för vilka det utöver hela Finland blev angeläget att rösta just på SFP.
Men det är svårt för småföretagare och sossar att hålla grillspett över samma eld. Och svårt för SFP att skjuta in sig någonstans på fackens politiska marknad.