Det svenska mandatet
Tre finlandssvenskar placerar sig väl i EU-valet, en som obestridlig etta med 148 000 röster, en som ungt stjärnskott med över 47 000 röster och en journalist- och politikerveteran med 29 000 röster.
Av dessa anses nummer tre vara den som tar "det svenska mandatet". Detta för att Nils Torvalds hör till SFP. Så går retoriken kring det att det även i EU ska vara bara SFP som på riktigt kan driva finlandssvenska frågor.
Alexander Stubb (Saml) och Li Andersson (VF) anses då underförstått inte ha lika goda insikter i språkproblematik i Finland, vilket är strunt.
Europa blir allt kyligare mot språkminoriteter. Då får man i Finland vara glad över att svenskspråkiga kandidaters modersmål inte är något hinder för dem att knipa goda röstmängder. Av den miljon röster som gick till de 20 toppkandidaterna i EU-valet, kom 224 000 till en finlandssvensk.
SFP gjorde en rasande kampanj för sitt mandat och lyckades trygga det med god marginal. För det ska partiet, mer än enskilda kandidater, tacka sin fortfarande unga partiordförande Carl Haglund.
Haglund var bra i debatterna. Själva partiet profilerade sig inte så bra, men på ett bakvänt sätt blev Haglund ett exempel på vad EU också är bra för. Han visade vilken politikerskola hans tre år som ledamot i parlamentet har varit.
Å andra sidan är det inte för att utbilda politiker för deras hemländer som vi har ett EU-parlament med 751 ledamöter.
En lärdom för hur man gör politik i Svenskfinland var också den 27-åriga vänsteraktivisten Li Anderssons från Åbo avancemang till ett stort röstetal – som visserligen inte räckte till inval.
Vänsteraktivismen är inte oomstridd. I många länder där demonstrationer stöter samman av politiska skäl på gatorna, är det inte alltid så klart vilken extremfalang som kastat den första stenen. Inte heller i EU-parlamentet är vänstergruppen GUE/NGL stillsam och moderat som det finländska Vänsterförbundet.
Men kretsarna kring Li Andersson gjorde det som Mitten gjorde för SFP för många årtionden sedan. Tillsammans med ett aktivt engagemang lyckades man också jobba akademiskt och kunnigt, till exempel med en analys av populism och de högerextrema motståndarna.
Det är en modell också för andra partier som söker förnyelse. Sådana partier finns ju.
Som SDP. Partiet fick ett svidande betyg med rekordlågt valresultat. I Östnyland rasade stödet jämfört med riksdagsvalet 2011, i Borgå med hela åtta procentenheter.
SDP:s ordförandeval har uppenbart inte lyckats och många lösa SDP-sympatisörer tycker inte längre att partiet är attraktivt sedan den trots allt ofta populära Jutta Urpilainen petades som ordförande.
En annan basunsignal från himlarna fick Kristdemokraterna. Partiordförande Päivi Räsänen fick långt färre röster än partiets sittande mepp Sari Essayah. Inte heller Räsänens stjärna som frispråkig konservativ står så högt som hon kanske trodde.
Också Sannfinländarna har problem med att få sina sanna människor lojala när det behövs. Understödet vacklar från val till val, nu blev det bara medelbra. Varannan blir jytky nu, varannan katko – lika många genombrott som avbrott.