Tolerans och glitterpöbel
Lyckligtvis kunde Conchita Wurst sjunga. Lyckligtvis vann inte Ukraina av dagspolitiska skäl ESC.
Om det inte hade funnits någon som helst musikalisk bedömning i spel hade Eurovisionens show- och sångtävling ESC nog varit i en rätt så brant utförsbacke av dagsländepopulism helt och hållet.
ESC har i många år sågats av finkulturfolk och ledarskribenter som ett jämntjockt evenemang med det ena halvplagiatet på det andra.
I årets tävling fanns det variation; allt från sunkig tissromantik från Polen till arktiskt folklig och fin ballad från Norge. Svåra och angelägna teman tog man tag i, som familjevåld, i Ungerns nummer med en ställvis berörande koreografi.
Mest uppseende väckte förstås vinnaren och dragkaraktären Conchita Wurst, gjord av 25-årige Thomas Neuwirth från Österrike. Han fortsatte ESC-traditionen att röra om i Europas oskrivna könsroller.
I Finland stödde hela proffsjuryn och folket på telefonerna Conchita. Men så har vi väl också själva med monsterrockarna Lordi varit med om att rumstera om i ESC-traditionerna med vår seger 2006.
Dragartisteri, män i kvinnokläder, har många undertoner. Det kan kritiskt visa på hur vem som helst kan klistra på sig vår tids yttre kvinnoideal och skapa "kvinnlighet". Det kan vara en lek med könsroller. Och det vara en personlig sexuell läggning att trivas i kläder som traditionellt tillhör det motsatta könet.
För Neuwirth personligen är Conchita en protest mot att han som homosexuell man har blivit illa bemött hemma i Österrike, fortfarande ett relativt konservativt land.
Problemet tycks för en del tittare uppstå när rollen inte upphör och masken inte tas av. Så Conchita satt och lipade i artistloungen över att tolvpoängarna rasslade in, men Europa visste inte om det var rollfiguren eller artisten som grät.
En del förargade sig över den skäggiga damen. Och ändå har vi sett karlar i kvinnokläder förut, i sketcher, på sommarteatrar och i revyer – vad är skillnaden? Ta gärna en tankegymnastik om varför Some like it hot-versionen Sugar på Lurens sommarteater är rolig, men Conchita i så fall olustig.
Delar av det konservativa Östeuropa och av det nymoralistiska Ryssland tycker inte om karneval just på det här sättet.
Så därför tyckte många kring ESC plötsligt att Conchitas seger blev en mäktig västdemonstration mot "Putin". Fast det är väl lite att ta i. Såvitt vi vet har Rysslands president inte uttalat sig om saken alls.
Det var också ledsamt att de 17-åriga ryska tvillingar som hade åkt till Köpenhamn för att tävla med sin sång buades ut av ESC-glitterpöbeln i salen. Det två har inte valt sitt lands politiker och styre själva. Det får de göra när de har fyllt 18.
Det var också illa att inte heller de tre danska konferenciererna eller den norska EBU-övervakaren, som alltid rituellt ska säga någonting i Eurovisionsmikrofonen, inte var tydligare och bad publiken låta bli det upprepade buandet. Detta i ett Norden, som ofta draperar sig i ord som tolerans och mångfald.
Vi förkunnar så gärna hur oinformerade amerikaner och ryssar faller för populism i tv. Själva telefonröstar vi på en för oss hittills okänd artist i skägg och balklänning, buar åt tävlande barn och säger att vi då gör någonting stort för den europeiska värdegemenskapen.
Då ska vi nog tala om andras populism med rätt så små bokstäver.