Land i tid och rum
Att ministrarna i en regering, som nu i Katainens, efterhand blir färre är väl egentligen en ganska bra praxis.
När regeringen är ny och regeringsprogrammet rullas ut över borden kan det behövas fler ministrar; när programmet så där mid-term utvärderas kan de ministrarna däremot gott bli färre.
Sju har avgått ur regeringen efter den jobbiga starten före midsommar 2011. När Vänsterförbundet gick ur regeringen skars antalet ministrar ner med två helt och hållet.
De ledande politikerna är visserligen brett kunniga på samhällets olika områden. Men det att man tar kompisens portfölj för ett tag ger också den mest rutinerade spelare en chans att se saker också ur ministerkollegans synvinkel.
Minister Henna Virkkunen (Saml) som under en lång tid har kopplats samman med den tröga kommunreformen sade länge att kommunkartan ska ritas enligt hur folk pendlar. Nu är hon trafikminister och får se till att pendlingen fungerar, och inte bara kommunförvaltningen.
I själva verket är Virkkunens kombinationstitel efter den nuvarande trafikministern Merja Kyllönens (VF) avgång intressant. Hon är trafik- och kommunminister.
Trafiken och dess makt över avstånd, tid och kartkoordinater är redan filosofiskt sett ett märkligt landskap mellan offentligt och privat.
Trafikfrågorna är ofta en EU-styrd produktion av tjänster och skillnaden mellan vad ett högerparti och ett vänsterparti kan uträtta vid ministeriet är inte nödvändigtvis så stor.
I ett land med glest boende och stora avstånd som Finland är bra trafik viktig. Det är en så avgörande del av den dagliga infrastrukturen att ministrar oberoende av parti också måste jobba med statens ansvar för drägliga och pålitliga förbindelser.
I Östnyland har mycket hänt inom trafiken. Motorvägen till Lovisa är utbyggd. Byråkratin kring busstrafiken håller på att avregleras och resenärerna kan räkna med lägre priser. Skärgårdstrafiken har blivit gratis. Vägarna har blivit sämre.
Det som däremot skulle kräva någon superministers insatser vore att lyfta planeringen av järnväg ur sitt nuvarande ändlösa träsk av landskaps-, general- och detaljplanering. Så svårt kan det inte vara att bygga en järnväg. Väntan på Heli- och Hepibanorna är som att vänta på Godot i den där pjäsen – de kommer aldrig.
Det är obegripligt att Finland inte fick en rak tågförbindelse utmed kusten till Sankt Petersburg redan när staden hette Leningrad. Det är inte en fråga om enbart Östnylands väl och ve, utan en närapå europeisk fråga.
Innan trafikminister Merja Kyllönen tårögd läste en dikt om skurna barnbidrag och barn som inte får skor och avgick, hann hon också lägga de sista spikarna i Malms flygplats i Helsingfors.
Det var illa. Stockholm har gjort helt om och låtit sin motsvarande förortsflygplats Bromma blomma upp på nytt. Tillsammans med ett aktivt samhällsstöd och en upphandling av flyg till småorter inne i landet har den blivit en viktig knutpunkt för resande i det moderna Sverige.
En sådan motsvarighet till trafikstruktur, ett bra inrikesflyg, kommer Finland en dag att sakna helt och hållet. Merja Kyllönen, som sägs trivas vid ratten, kanske kör 700 kilometer hem till Suomussalmi. Men så vill alla kanske inte ha det.