Den namnlösa rodderskan
I Kjell Westös roman Hägring 38 sitter huvudpersonen Claes lätt förvirrad ute på Söderskär, medan hans kamrat, en vän av friskt och manligt leverne, njuter av det barska skärgårdslivet. Då dyker det upp en kvinna i roddbåt från Pellingehållet.
Kvinnan i roddbåten är en pojkaktig konstnärsfigur, vars namn aldrig nämns i boken. Man frågar sig kallt om företaget Moomin Characters inte har gett Westö lov att kalla kvinnan till exempel Tove Jansson.
I augusti blir det 100 år sedan hon föddes. Utedassberättelserna som blev hela Muminvärlden ska ha fötts just här i Borgå.
Borgå har däremot förhållit sig rätt trögt till Mumin. Sagoskäret Klovharun finns inom stadens vattengränser, berättar vi, men något muminland eller någon muminpark har inte etablerats här. Det gjordes i Nådendal och Helsingfors.
Själva 100-årsjubileet firas i alla fall med allt från jazzteater på Pellinge till ett seminarium med självaste Tarja Halonen. Vackert så. Hon förtydligade ju som president begreppet muminmamma, med sin stil och sin oprotokollärt stora handväska.
Också andra muminbilder ligger djupt. I Sverige är finlandssvenskan muminspråket.
Muminmuggen symboliserar allt från nordiskt designmys till att i folkmun vara ett primitivt befruktningsredskap för samkönade par.
Tove Janssons arv är en del av vår kultur, av oss. Därför känns det märkligt hur arvingeföretaget Moomin Characters dels har skyddat Tove Janssons namn och dels är sparsamt med att det används. Tove är inte själv en moomin character. Det är hon som hittade på dem.
Copyrightföretaget förstår tydligt skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Verksamhet och evenemang kring Tove Jansson är helt okej. Vägar och platser i hennes namn är inte lika intressanta, kanske för att de inte ger några pengar.
I Stockholm fick stadsplanerarna nej till en Tove Janssons väg i Kristineberg. I Helsingfors gick det lika på nybyggda Busholmen. Däremot har en gränd i Eira eller en park på Skatudden gått att diskutera.
Arvingebolaget kunde i så fall minnas att det är inte är vid ståndsmässiga kullerstensgator bolagets intäkter har uppkommit. Det är i hyresförorter, pakethus och på bondgårdar som hundratusentals barn de senaste 20 åren har parkerats i natipyjamas framför videospelaren med Mumin.
Vill man slå vakt om Toves arv, så är det försent. Det gled ur händerna för länge sedan, först till en polsk dockanimation och senare till en över sjuttiodelad japanskt multinationell muminserie, Tanoshii Mumin Ikka, långt från Mumindalens ursprungliga kluriga svärta.
Den kommersialieringen hann Tove Jansson själv vara med och besluta om.
Biografier visar i dag att hon inte bara var den glada, smärta finlandssvenskan med blomsterkrans i håret vi gärna vill se. Till sist var hon också ledsen, besviken och vresig. Mumintrollen skymde hennes väg så att man aldrig såg den bildkonstnär och författare hon egentligen hade önskat bli.
Hon är inte den enda. Man kan bli uppskattad, applåderad och rentav välbetald för det man gör i livet. Men ändå kanske man aldrig lyckas med det man egentligen hade velat.
Som Tove Jansson.