Gemyt, Pisa och blåmärken
Så här till Kvinnodagen hade man ju inte väntat sig att se Danmark och Finland högst bland 28 EU-länder i en undersökning om vem som har fått mest stryk i livet.
Med stryk avsågs inte motgångar i allmänhet, utan regelrätt fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Över 42 000 kvinnor hade intervjuats för undersökningen som kartlade våld efter det att man fyllt femton.
Resultatet sammanfaller väl med mindre och lokala kartläggningar. Redan 13 procent av elever i grundskolans sista klasser i Sibbo (Bbl 4.3) säger att de har utsatts för sexuella trakasserier eller våld.
Om någon trodde att medelhavskulturer eller heta temperament i Östeuropa skulle ge ett sämre saldo i EU, så trodde hen i så fall fel.
Det utbredda våldet mot kvinnor ställer våra nationalmyter om könsroller och nedärvda folkkaraktärer rejält i skrubben för ett tag.
Om Danmark har vi odlat en bild av det gemytliga, humoristiska och festglada nordiska syskonlandet.
EU-undersökningen igen visar att över hälften av danska kvinnor, 50–55 procent, har utsatts för våld. Våldet utövas ofta av egna män och partner, det är i regel långvarigt och förorsakar i två fall av fem fysiska skador.
Om Finland har vi odlat bilden av det välutbildade, lugna och numera allt nyktrare landet med goda skolor och ett välfungerande socialsystem som tar sig an dem far i illa på gator och i hem.
Men trots det säger 47 procent av finländska kvinnor att de har utsatts för våld, av vilket över tre fjärdedelar av dem de lever och bor med.
Medan Finland var först i Europa med att 1983 förbjuda barnaga, säger 46 procent att de har blivit slagna eller utsatta för våld som barn.
Slovenien som igen inte har någon lag som uttryckligen förbjuder örfilar och smisk; men där är samma siffra bara åtta procent.
En annan paradox är att både Finland och Danmark, vars polis kan ge omedelbart besöksförbud, har mer familjevåld än länder där den som slår kan arresteras och ges besöksförbud i rätten långt efteråt.
Kulturskillnader kan förstås stå för en del av skillnaderna i resultat. Ingenstans är det förstås okej att slå, våldta, håna eller bränna någon med cigarretter; däremot kan tröskeln för vad man i den lindrigare ändan av skalan anser vara våld variera.
Undersökningen väcker tankar om hur vi egentligen föreställer oss att våld uppstår.
Vi tror att välinformerade och -utbildade människor inte tar till våld. Ändå har vi mitt i Finlands Pisahyllade skolor också haft några av Europas mest upprörande skolskjutningar. Här hade vi vårt nine-eleven åren 2007–08. I Jokela dog nio personer, i Kauhajoki elva.
Vi har förmodligen tänkt fel. Vi har trott att intelligenta och välutbildade människor arbetar bort sina aggressioner.
Omvänt har vi kanske också trott att de som inte hör till de mest begåvade är de som alla först blir våldsamma och börjar formulera sig genom att slå.
Eller, för att se på Danmark, har vi kanske trott att ett skojfriskt, bohemiskt leverne med nordiskt stor frihet för individen också ger oss de mest fridsamma människorna. Tydligen är det inte så. Utan det är där de flesta blåmärkena i det tysta finns.