Där gamla vägen gick
Positionssystemet GPS fyller 25 år i år.
Det är bra att uppmärksamma positionssystemets födelsedag (Bbl 11.2), så som gps har blivit en självklar del av vardagen. Många kör sina rutter i bil och båt utan att längre planera med karta, än mindre med kompass eller klocka.
I mobiltelefonerna hjälper gps-funktionen oss att hitta närmaste toa, museum, pizzeria eller spårvagnslinje inklusive hållplats.
Efter att ha varit tillgängligt för vanliga konsumenter i elva år beslöt USA:s president Bill Clinton år 2000 att ta bort den spärr som gjorde gps-systemet en smula inexakt för alla utom för USA:s militär och dess allierade. Gps blev mångdubbelt träffsäkrare och kan i dag rentav användas av lantmätare i terrängen med centimeters noggrannhet.
Som vanligt har militära behov fört världen framåt.
Gps användes för första gången militärt i Första Gulfkriget 1990. Dess föregångare, Decca-systemet, hade utvecklats för de allierades landstigning i Normandie 1944 och användes senare till och med av våra sandskeppare i bygden.
Inertialnavigeringen, INS, hade igen ursprungligen utvecklats för Nazitysklands V-2-missiler som flög med ett slags primitiv dator ombord.
Den som i dag kontrollerar dessa geodata, kontrollerar också vår vardag. Google har kontroll över information vi söker och Facebook har kontroll över vilken reklam vi kan matas med, prickskytteaktigt riktat till just dig. Och båda går ypperligt att kombinera med exakta data om var du befinner dig.
De som tillverkar navigatorer berättar gärna hur mycket man sparar i tid, pengar och miljö genom att köra med gps. Det ska röra sig om 15–20 procent, beroende på användare.
Självfallet är gps-baserad information också till stor hjälp i många små skeden av vår vardag. Däremot går det aldrig att sätta ett pris på vad det innebär att vårt lokalsinne förtvinar, att vi inte längre behöver reflektera över hur vi tar oss till vårt mål, åt vilket håll bäckarna rinner i skogen, eller var solen står på himlen.
Vi blir också snabbt helt hjälplösa om våra tekniska hjälpmedel flippar ur; de som undervisar navigation vid våra medborgarinstitut förklarar gärna varför.
Det handlar om mer än att bara hamna vilse. Vi förlorar också ett inre landskap ur sikte.
Den rakaste vägen till vårt barndomshem går inte som falkens flykt, inte som Google Earths gula streck, inte spikrakt som läkarhelikoptern en dag ska komma med sitt dundrande, kalla ljus för att kvittera ut oss från detta jordeliv.
Vägen till vårt ursprung och vårt hem går förbi människors hus, förbi gårdar, skolor, butiker, vägskäl, skogsgläntor som kanske inte längre finns. Smaka på hur vi brukar tala om var "gamla vägen" gick.
Det är inget fel i att bygga nya och snabbare vägar, eller i att gps-mottagare gör våra egna liv tryggare eller samlar ny kunskap om både björn och fiskgjuse. Om vi däremot förlorar den inre kartan över stigar där vi en gång gått, vägarna vi en gång åkt, så är det en större förlust.
Handelsplatser och köpparadis pluppar redan nu upp på navigatorn där vi kör. I framtiden kommer vi kanske inte att navigera den kortaste eller snabbaste sträckan dit vi ska, utan den väg som mest motsvarar vår roll på jorden som ett ekonomistyrt, köpande djur.