Kall soppa på rak spik
Mikael Sjövall hette han som åstadkom en rejäl Ålandsdebatt. SFP:s två ministrar var båda ute och tog avstånd från honom.
Ändå är Sjövall medlem i SFP – och en provocerande och skarp debattör med rötter i folkrörelser som är till för att väcka debatt.
Åland är ett dåligt exempel för fredsarbete och konfliktlösning, ansåg Sjövall i en kolumn (Hbl 31.12), eftersom Åland självt inte på något särdeles elegant sätt har löst den finska minoritetens belägenhet på Åland. Fem procent av ålänningarna eller 1 400 personer – har knappt några språkliga rättigheter alls.
Åland är enligt internationella fördrag enspråkigt svenskt och på öarna tolkas det också så snävt i den åländska vardagen att många rentav är försiktiga med att tala finska i offentliga jobb.
Nu ska man ändå inte koka alltför många kok soppa på Sjövalls spik. Framför allt ska man inte föra ålandsfinnarnas kamp innan de själva vill föra den. I reportage och debatter tar många av dem det helsvenska Ålands parti; en del tycker att öautonomin är en fin sak, andra att en omfattande minoritetsservice är onödig och dyr för ett litet samhälle om 30 000 invånare.
Fast på det finlandssvenska fastlandet skulle det, omvänt, bli ett himmelens hukar- och svikarhallå om någon i minoriteten här skulle skrapa med foten och säga att fem procent nu inte ska ställa så mycket krav och att finska är Finlands språk. Eller om man, som ålandsfinnarnas förening Ahveniset, gick och sade att man bara vill hålla sitt modersmål som privatspråk och inte blanda sig i språkpolitik i övrigt.
Plötsligt visar sig två olika sätt att resonera om Åland.
Å ena sidan finns det de som tycker att allting handlar om individers rättigheter som medlemmar av en minoritet, om det så är i Finland, Sverige eller mittemellan, på Åland. Då oroas man över att rättigheter som man inte kan ge en fem procents minoritet på Åland, kanske i morgon inte heller ges en viss fem procents minoritet på fastlandet.
Å andra sidan finns det numera också allt tydligare de som verkar tycka att finlandssvenska intressen kan bevaras på olika vis. Att en argumentation kan gälla på Åland och en annan på fastlandet, huvudsaken att slutresultatet är "bra för oss".
Den tankegången bygger inte så mycket på att vara överens om allmänna, europeiska rättigheter och att åberopa dem, utan mera på att skaffa sig livsrum genom att taktisera, förhandla, lobba och påverka.
Professorn i statslära Jan Sundberg kom med det skarpaste gensvaret till Mikael Sjövall (Hbl 12.1) med en argumentering som i det närmaste helt verkade byggde på det senare – att Ålands självstyrelse är ett uppnått resultat, och att den som på något sätt kritiserar de linjer som det 30 ledamöter starka åländska lagtinget har valt på något vis kritiserar hela självstyrelsen som konstruktion.
Om Åland vill utvecklas till sin allt mer självgående mikronation i världen – vilket många av oss på fastlandet tycker att vore ett fint uttryck för både integritet, frihet och fred – så måste man också i bästa grannelag kunna säga vad som inte ser så bra ut. Som det att den åländska minoritetspolitiken just nu mera liknar de baltiska ländernas än något nordiskt lands.