Sverige och grannarna
Den svenska kungen har blivit bjuden till Norge den 17 maj i år. Men han åker inte.
Det är inte vilket litet kalas som helst som Carl XVI Gustaf och hans familj tackar nej till. Det är 200-årsminnet av att den norska grundlagen antogs som ska firas. Det är ett norrmännens Borgå lantdag, ett minne av de omställningar i historien, då Sveriges plats som stormakt i norra Europa i början av 1800-talet definitivt var förbi.
I Finland kommer vi sällan ihåg historien så noga att vi skulle minnas vad som hände sedan, när Sverige hade förlorat oss till ryssarna i 1808–09 års krig.
Jo, efter barnlöshet och dödsfall i det svenska kungahuset, och för att man beundrade Napoleons Frankrike, hade man valt den franska Bernadottesläkten som nytt blod till tronen. Under den nya kronprinsens ledning beslöt Sverige 1814 att skaffa sig en ny rikshalva, den här gången i väster. Så man drog i väg och ockuperade Norge. Det blev Sveriges hittills sista krig.
I Norge satt en dansk kronprins som kung. Dansken vände elegant kappan och gick bakom den norska självständighetsrörelsen. Man sammankallade en riksförsamling i staden Eidsvoll nordost om Oslo och skrev en egen grundlag. Grundlagen undertecknades sedan den 17 maj 1814; därav firas syttende mai fortfarande som Norges legendariska national- och festdag.
I Borgå hade Alexander I stått och varit storsint mot Finland som nation. I Stockholm hade hans kollega, kronprins Karl Johan, som i praktiken styrde riket i stället för den sömnsjuke gamle Karl XIII, också varit det. Precis som Finland, fick också Norge bli sin egen nation. Den svensk-norska unionen slöts och höll ända till 1905.
För det svenska hovet verkar det fortfarande i dag vara känsligt att delta i grannländernas konstitutionella högtider. I den svenska debatten förstås det som en förnärmad attityd hos Carl XVI Gustaf och hans rådgivare över ett Storsverige, som inte längre finns. Se i spalten intill vad svenska Expressen skriver.
Och mycket riktigt – det var ju ingen kung eller Silvia här i Borgå vid lantdagsjubileet 2009 heller.
Relationen mellan Finland och Sverige utmålas ofta som familjär. Det är också dit våra nyvalda presidenter oftast åker först på statsbesök. Men ändå är ländernas relation inte helt oföränderlig eller entydig.
För många svenskar är vi ett bakland, lite som i svensken David Shutricks poplåt 1992:
Men säg mig
hur ska hon och jag
kunna träffas
hon kanske bor i Finland
där har jag aldrig varit.
Intressanta är också uppslag som tv-serien Finland är svenskt eller böcker som Herman Lindqvists När Finland var Sverige. Även om det handlar om ren information och folkupplysning, så känns det ibland som om det också inuti, särskilt bland rikssvenskar, fanns en liten tickande känsla för en tid då Sverige var större i världen än det är i dag.
Det känns naturligtvis bra att Sverige påminns om Finland och finlandssvenskarna. Men det finns också en risk att en våg av svenskt tronar på minnen från fornstora dar gör det hela pinsamt. Frågan är hur vi skulle förhålla oss om de ivrigt blågula Sverigedemokraterna plötsligt kom på att finlandssvenskarnas sak också är deras.