Hunden hette Göbbels
Helsingin Sanomat hade intervjuat en 38-årig knegare i Uleåborg som hade börjat motionera i sällskap med sin schäfer. Hunden hette Göbbels.
I ett reportage om kost och motion hade tidningen intervjuat en 38-årig busschaufför i Uleåborg som hade börjat motionera i sällskap med sin stora schäfer, som såg både blid och lätt grånad ut, och hette Göbbels.
I en krets finlandssvenska kulturarbetare, som råkade diskutera saken, betraktade man det som upprörande.
För det första ansågs det vara smaklöst och knäppt att uppkalla ett husdjur efter Hitlers propagandaminister och en av arkitekterna till judeförintelsen 1933-45.
För det andra ansågs det vara omdömesfattigt av en kvalitets- och rikstidning att låta saken bara passera, utan att ställa mannen några frågor om huruvida han i smyg var nynazist, eller annars bara historiskt okunnig.
Allt det förutsätter naturligtvis att man i dag faktiskt vet vem Joseph Göbbels (1898–1945) var. Alla gör inte nödvändigtvis det.
Som flera av dem som deltog i den förnärmade diskussionen var också Göbbels både litteraturvetare, journalist och författare. Där ser man. Från det jobbade han sig vidare till gauleiter, propagandaminister, överborgmästare i Berlin och till en av ledarna för det mest djävulska vardagsförtryck mot judar man kan tänka sig.
Nu råkade den 38-åriga bantaren i Uleåborg bara högst troligt inte ha vetat detta. Han arbetade i ett yrke, där man kan göra ett gott jobb också utan gymnasiekurser i historia.
När vi försiktigt hörde oss för hos honom varför hans hund hette så, svarade han att han tyckte att "han hade hört namnet nånstans". Schäfern kunde alltså förmodligen lika gärna ha hett Müller eller Beckenbauer.
Inte ens en påläst gymnasieelev torde längre kunna persondetaljerna i Hitlers regeringar. Vi ska inte ta för givet att unga i dag – om de inte har ett särintresse för Andra Världskrigets detaljhistoria – nödvändigtvis vet vem Göbbels, Himmler eller Speer var.
Naturligtvis är det oerhört viktigt att "aldrig glömma", som vi säger när vi talar om förintelser. Men hur vi än kämpar för att minnas, så bleknar vårt gemensamma minne. Men så sitter vi också och bygger ett nytt Bryssel utanpå det gamla; för bara hundra år sedan ett centrum för en av de grymmaste kolonialmakterna i modern tid.
Det är riskabelt att säga att man står för det goda i dag genom att titta i backspegeln och försäkra att vi aldrig ska bli som dom andra var. Bättre då att ha sin egen godhet och viktiga etiska mål framför sig, än att bara ha andras ondska bakom sig. Bildning och medvetenhet utan att man själv aktivt gör det goda, blir lätt ett dött ingenting.
Det blir också lätt så att man söker fel och felsägningar hos andra grupper än den man själv tillhör. Visst är nazismen och alla dess symboler tydliga tecken för det utstuderat onda. Å andra sidan känns allt hepp-hepp så fort man har sett ett hakkors ibland överdrivet; lite som de där som på sin tid spelade vinyler baklänges för att hitta de satansbudskap de för sin egen tros skull behövde.
Och samtidigt finns det de som tömmer skumpaglaset och går in och ser Nazifruar på teatern; vid Borgåbladet recenserade vi pjäsen som underhållningsbetonad och onödigt lättsam. Det är igen plötsligt okej. Likaså anser vi att den läsande medelklassen är mogen att leva med Knausgårds sex titlar, som han kittlande har lånat av Hitler: Min kamp.