Det nya sytningsfolket

Det är möjligt att finansminister Jutta Urpilainen, 38, (SDP) ett tu tre flyter på det osannolika Mauno Koivisto-fenomenet. Ju sämre nyheter man har, desto populärare blir man.

Just nu säger hon att åtgärderna i landets ekonomi framöver bara kommer att svida – för många mest genom att pensionsåldern behöver höjas och människor jobba längre.

SDP självt tänker inte i den här regeringen höja pensionsåldrarna, men gör likväl planer för hur det kan göras 2017.

Självfallet förstår vi det. Vi har i genomsnitt 13 nya levnadsår, som våra morföräldrar inte hade. Så visst måste vi också vänja oss vid att jobba en del av de åren.

Men för dem som har de här extra åren framför sig – vad ska man göra under den tiden? Bäst-före-datumet i de flesta branscher går vid 40-åren. Hur blir det sedan, alla måndagar, eftermiddagar, höstar, vårar, år och decennier fram till pensioneringen?

Det är dubbla budskap i luften. Det är något som inte stämmer.

Många kommer att mista det jobb de har. Offentliga tjänster försvinner; kommersiella företag går omkull. Har man mist jobbet som 50+ är det svårt att hitta ett nytt.

Om västvärlden har brukat oroa sig för att skaror av unga går arbetslösa, är det ingenting mot vad framtidens medelåldersarbetslöshet kommer att bli.

Om inte samhället ändrar sin attityd och retorik är det nya sytningsfolket här; de som sitter i knutarna.

Nordisk Familjebok 1920 beskriver hur man förr om åren satt på gårdarna, som äldre och uttjänt för att för sin återstående lifstid betinga sig vissa förmåner af hemmanet: spisning vid hemmansegarens bord eller bestämd myckenhet spannmål, potatis, bränsle eller andra naturaprodukter, vissa körslor eller andra tjänster eller ock vissa penningbelopp.

Det är alltför många signaler nu om att en och en halv miljon finländare – det är åldersspannet från 50 till 68 – sitter som en barlast i systemet, som erfarna, men av tiden omkörda, ofta akademiskt utbildade Krösa-Major ur Emil i Lönneberga.

Vi har tidigare (Bbl 10.7) skrivit om seniorkarriärer, tydliga arbetsperioder som skulle motsvara arbetstagarens egen ork och erfarenhet, men också arbetsgivarens behov. Den nya förlängda delen av karriären måste vara intressant och värdefull.

Frågan är också vem som ska ta itu med det här.

En gång var det staten och lagstiftarna som "förnyade arbetslivet". Så fick vi nya arbetsavtalslagar 1946, 1988 eller 2001.

En gång ville företag och arbetsgivare utveckla livslånga yrkesroller och utbilda mästare. Nu vill man mest anställa smidigt och lika smidigt ge sparken.

En gång upprätthöll facken yrkesstolthet och traditioner. Kanske de nu kunde ha pejl på vad som rör i sig i åldrande jobbares huvuden och agera därefter.

Eller så kunde man stöda människor att bli företagare på slutrakan; att få ut sin pension lite tidigare som ekonomisk grundtrygghet och sedan arbeta och förtjäna så mycket man orkar och vill.

Går allt på tok får många ekonomiska trångmål klisterlappen "Urpilainen". Då blir det inget Koivisto för henne, utan hon går då till botten med en regering som pratar om reformer, men inte har ålderskarisman att genomföra dem.