Nytt från sydfronten

Personerna i Kjell Westös nya roman Hägring 38 "vet vad de upplevt, men inte vilka tragedier som ligger framför dem". Så sammanfattar författaren och en reporter tillsammans (HBL 4.8) boken som kommer ut om några veckor.

Romanen utspelar sig 1938 då stora världens åskmoln inte ännu hade laddat ur, och Andra världskriget inte ännu börjat. Boken kommer förmodligen att falla som ytterligare en pärla i Westös pärlband över det smärtsamma i vår historia, senast djupt sammanfattat i hyllade Där vi en gång gått (2007).

Människans aningslöshet är större än vi tror. Det var få som såg vidden av vad som skulle hända i Europa 1938; också vårt land var illa förberett för vad som hände sedan.

Så var det också femtio år senare, när gamla öst-väst plötsligt rasade samman 1989, inte ens den västvänliga högerliberala oppositionen i Finland hängde helt och fullt med i omställningarna.

Frågan är om historien kommer efteråt kommer att anse att vi var tillräckligt vakna år 2013. Det var året, kommer människor att säga, då finans- och valutakrisen inom EU började få direkt humanitära konsekvenser.

Under ett besök i Finland i år varnade Internationella Röda Korsets generaldirektör Yves Daccord för att södra Europa kan komma att behöva humanitär hjälp. Inte bara det, han varnade också för våldsamma konflikter.

Europa styrs av en elit, sade han, som bara ser till sitt eget bästa och har avskärmat sig från folket.

En del ansåg Daccord säga ett sanningens ord om kejsarens nya kläder. Andra avfärdade det som ett sällsynt fräckt politiskt budskap, klätt i en hjälporganisations rödvita mantel.

Men de första föraningarna om hård åska framåt eftermiddagen kan vi behöva ta på allvar.

Europarlamentarikern Tarja Cronberg, de grönas grand lady, 70 i somras, varnade för ett halvt år sedan för detsamma. Vi kan få se våldsamma konflikter i Europa mellan fattiga syd och rika nord.

Lärare bor i sovsäck på gatorna i Aten, folk vräks från sina hem i Spanien, portugiser söker jobb i Brasilien och Mocambique.

Vad vi kan göra, menade Cronberg, är att ge unga arbetslösa från södern jobb i Finland. Till det sade 94 procent av de tillfrågade i (för vad det är värt) den ena kvällstidningens gallup ett mördande nej.

I Finland bor redan 1 200 utländska sjukvårdare, de senaste från Spanien. En läkare av tjugofem är utlänning, oftast från Estland eller Ryssland. I Europa är skillnaderna i lön stora; en grekisk sjukvårdare tjänar 1 000 euro i månaden, en finländsk 2 400, en norsk 4 500.

En del har gjorts för att vända euroekonomin till rätta. Ändå har det redan i några år sedan känts som om direkt humanitär och social hjälp hade kunnat betyda mer än de stödmiljarder som i tysthet har pumpats in i bankväsendets och finansvärldens hjul i EU. Det har bara skjutit upp ett systembyte som behövs, i ett läge som liknar Westös 1938.

På sista raden noterar vi att tre gånger fler finländska sjukvårdare jobbar i andra länder än främmande sjukvårdare hos oss. Bland läkarna går det på ett ut. Alla söker levnadsstandard, lycka och Lebensraum, livsrum – vi också.