Barrskog och ångande te

När det gäller ryssar har vi ett svagt sinne för proportioner. När sommarryssar köper fritidshus på parceller som vi inte själva brydde oss om, tror vi att "dom köper upp oss".

När ett ishockeylag plus en hemmahall i Helsingfors knyts till rysk ishockeyliga, som nu med Jokerit, Hartwallarenan och KHL-ligan, säger vi detsamma.

Ändå är ryssarnas närvaro här fortfarande proportionellt sett ingenting mot hur våra sommarstäder för 100 år sedan omvälvdes av semestrande ryssar, vilket till exempel nyrenoverade restaurang Kapellet i Lovisa är ett minne av.

I fråga om invandring och integration, har ingenting ännu slagit 1922, då Finland hade sin historias största invandring någonsin. Då kom 33 000 ryssar på ett år till Finland för att bo här permanent. Många valde att gå upp i den finlandssvenska minoriteten och stärkte den på det viset.

Ryssland talar vi fortfarande om i termer av hot. Det gör vi aldrig om våra västliga grannar i Norden eller Europa, allra minst med frasen dom köper upp oss.

Den finländsk-ryska handelskammaren säger nu att vi inom handeln fortfarande håller på att försätta oss på sidan om rubelströmmarna. Och då var vi en gång Sovjetimperiets järnhandel, Kekkonentidens K-Järn, där kommuniststaten spenderade en tiondel av alla pengar som gick till väst.

I över fyrtio år, från 1950 till 1991, hade vi en tullfri clearinghandel. Vi bytte varor med varandra på ett sätt som skulle stärka vänskapen mellan länderna.

I vardagen gjorde det det också. År 1962 fick bilfirmorna börja importera vilka bilar de ville, men till mångas förvåning sålde Moskvitj som förut, rentav i en ny 403 Scandinavia-modell som släpptes. Ladan, en Fiatkopia med stadigare motor, blev den mest sålda bilen under hela 1970-talet, robust, pålitlig och billig.

Om den hotfulla, grå staten i öst hade velat stoppa en stor del av landet hade den kunnat sluta sälja bilarna och reservdelarna, för de höll en stor del av Finland rullande.

De som förstår sig på handel säger att Finland nu borde hålla ett öga på den ryska medelklassen. Den bor billigt, betalar lite skatt och har mycket över att röra sig med. I södra EU går medelklassen arbetslös, men i Ryssland är det full sysselsättning i storstäderna; ibland rentav brist på arbetskraft.

På ytan talar vi mest om hur Finland exporterar mat till Ryssland. Livsmedlen står i alla fall för bara sju procent av handeln; där rider vi nog mera på det gamla, skadeglada minnet av hur ryssen fick köa vid tomma köttdiskar. Mest exporterar vi maskiner och annan apparatur.

Handelsmyntets andra sida är att man också etiskt bör handla med länder som sköter om sina mänskliga rättigheter. Så ser det inte ut i Ryssland med många medborgarorganisationer, till exempel de som arbetar för sexuella minoriteter.

Å andra sidan kontrar ryska medier med att vårt dyra och mäktiga finländska barnskydd inte heller hör hemma i en demokrati. Det kan vara bra att lyssna på allvar på den kritiken också och vad den säger om oss.

Det är aldrig försent att förstå varandra bättre också här uppe i civilisationens nordöstra hörn. Vi har samma djupa barrskog, samma kurande om vintrarna, samma ångande te som de.