När motorvägar blir gator

På 1960-talet sägs det ha funnits en plan att bygga en fyrfilig väg norrut från Borgå. Den skulle ha gått nedanom kyrkan och tagit med sig strandbodarna och hela bebyggelsen utmed ån på Gamla stans sida och jämnat den med marken och sedan dragit vidare upp förbi Borgbacken och Prästgårdsbacken.

Ingen vet väl riktigt vart vägen skulle ha lett, men modernt skulle det ha varit.

Frågan är hurudan stad Borgå hade blivit då. Det är en lycka för vår känsla för historia, och för vår turistindustri, att projektet aldrig blev av.

I Helsingfors är man nu i farten med att visionera stadsplaner som omvänt gör om infartsmotorvägar till gator igen. I generalplanen för hur huvudstaden ska se ut om 35 år ska staden "få vara stad" igen. I stället för att kavla ut Helsingfors över en större yta, vill man göra staden tätare, säger stadsplanechefen i Helsingin Sanomat (HS 16.7).

Vanligt folk är ofta steget före byråkratin. Redan nu ser man trenden att folk flyttar tillbaka till storstäderna igen. Det där med att flytta ut till landet, till nedlagda byskolor, till småstäder och fritidshus som gjorts vinterbeboeliga – har vänt. Stadskärnorna lockar igen.

Kan man träffa folk ur sin egen bransch på lunchstället eller på puben efter jobbet? Eller finns där bara en tom parkeringsplats och en åker? frågar förre professorn i stadsekonomi Heikki A. Loikkanen. Skapar man innovationer när man sitter och jobbar på distans?

Han har skrivit en rapport om detta för Statens ekonomiska forskningscentral VATT i våras. Åtminstone samhällsekonomin visar att det finns en ekonomisk nytta med täta städer.

Det finns tre sätt, säger forskarna, att öka en stads produktivitet med fem procent; (1) att göra den dubbelt så stor (2) att få folk att bo dubbelt så tätt eller (3) att få vissa branscher – handel, turism, industri – att öka med det dubbla i vissa stadsdelar.

Genom århundraden har vi sett hur människan har valt att bo tätt. En gång bodde man som i handelsplatsen Gamla stan. Senare bodde man som i arbetarbyn Hammars. Med den första vågen av industri packade man sig i elementförorter som Gammelbacka.

Ibland luras vi att tro att vår tids ändlösa småhusområden, våra landbor, huktisar, hornhattulor och haikobrinkar är slutmålet för vår färd. Men så är det ju inte. Fast de inte ens är fullt utbyggda än, så anar vi redan att skolklasser och japaner i turistbussar en dag kommer att åka genom dem och storögt se: så bodde man på den tiden.

Medan vi spekulerar i om vi i Borgå borde "höra till metropolen" är det rätta svaret möjligen att vi i stället ska se till att vi bygger bättre och tätare städer. Och då var "bo tätt" för bara något årtionde sedan som en svordom.

Plötsligt ser också Östersundom-manövern 2007 rätt så gammaldags ut, trots allt ont blod det väckte när Helsingfors fräckt tog en del av Sibbo. Nu visar det sig att det som då ansågs vara av riksintresse kan ha varit en samhällsekonomisk miss.

Utspritt byggande av det slaget gör inte en stad smart och ekonomisk, utan plättar mera ut invånarna i terrängen i en lite föråldrad uppfattning om att alla vill ha fri sikt in i skogen och trehundra kvadratmeter gräsmatta att klippa.