Recension av ett festtal

Det är nog så att recensionen används för sparsamt. Här på tidningen recenserar vi konstverk, konserter och böcker. Men man borde också seriöst kunna recensera sådant som museiguider, snabbturer med buss genom landet, betjäning på skattebyrån, predikningar i kyrkan.

I den sistnämnda kategorin kommer inrikesminister Päivi Räsänens, 53, tal hos Folkmissionen (Kansanlähetys) i lördags. Det citerades att hon hade uppmuntrat människor att ställa Bibelns ord över landets lag.

Det borde en rutinerad politiker, och polisens högsta chef, inte säga utan att tydligt problematisera vad hon vill ha fram.

Sedan upprepades det vanliga. Flera hundra människor skrev ut sig ur kyrkan. Kyrkans folk, med ärkebiskopen i spetsen, sade i sin tur att Räsänen inte representerar kyrkan. Att det inte är någon fungerande protest att skriva ut sig. Att kyrkan juridiskt inte har någonting med Kristdemokraterna att göra.

Frågan är vad som är mera uttröttande, skrev någon i de sociala medierna, himlandet över Räsänens uttalanden, eller förklaringarna om att hon inte är "en av oss".

Recenserat ur en kyrklig och kristen synvinkel var Räsänens åttasidiga tal ingen höjdare. Kyrkans insiders skulle inte ha uppfattat det som nytänkande eller nytändande. Hade man gjort en litteraturrecension av saken hade hon tidsmässigt hamnat med Vilhelm Moberg; i en poprecension med Georg Malmstén.

Inte heller inne i kyrkorna uppfattas de politiserande kristdemokraterna nödvändigtvis alltid som förtruppen för alla, utan mer som ett fenomen som förekommer.

Också här uppfattas det envetna KD-fokuset kring alkohol, abort och eutanasi av många som ensidigt och tjatigt – även om frågorna är både viktiga och moraliskt svåra.

Räsänens tal i Kankaanpää hade de vanliga elementen ur grundmallen för väckelsepredikningar. Hur den frälsta skökan Iiris tystade hela folkhopen med sitt vittnesbörd. Hur samhället går under i jakt på "egen vällust".

Det är inte nödvändigtvis den debatt många kristna eller religiösa människor längre för år 2013. Rentav inom Folkmissionen, som Räsänen gästade, har man i åratal fört en konservativ, men betydligt mer intellektuell och intressant diskussion om tro, religion och samhällsvärderingar.

I augusti har KD partikongress i Tavastehus. Ungdomsförbundets ordförande Lauri Kangasniemi (Hbl 16.6) har rätt i att det vore dags för Päivi Räsänen att efter nio år som ordförande få en motkandidat. Också på ett europeiskt plan börjar Kristdemokraterna, efter 12 år under det namnet, bland andra kristdemokrater, framstå som gammalmodiga.

Ska man då inte vara få vara trogen sina grundvärderingar och den religion man bekänner? Insändarskribenterna vässar sina pennor.

Jovisst. Päivi Räsänen har samma rätt som andra ministrar att säga att samhället också utvecklas genom civil olydnad då och då; att det utmanar gällande lagar och kanske får dem reviderade. I andra partier nickar man åt husockupationer, utmarscher från arbetsplatser eller förmedling av snus, alla olagliga handlingar.

Men ett otidsenligt festtal fullt av ideologisk skåpmat, måste också kunna få en svag recension.