Hopa i sommarvärmen

Karnevaler har sin funktion i att de vänder upp och ner på det mesta folket vant sig vid och respekterat. I en nordisk kultur där vi är mera du och morjens också med dem som är satta att vara våra auktoriteter har vi inte haft samma behov.

Möjligen är midsommaren då den märkliga karneval då vi vänder trygghetssamhället, med alla dess cykelhjälmar, brandfiltar och nötrester i chokladen ryggen. Och sedan varje år makabert räknar in ett tiotal dödsoffer som ett slags underlig finländsk självklarhet.

Det känns som om det vore karneval i politiken också, dessa sommarveckor då den ena politikern efter den andra kommer med utspel som bara tilltar i besynnerlighet.

Det är kanske så att marknaden för fria politiska släpp är öppen just nu, tills politikerna igen för nästa veckoslut skärper sig till vårt Almedalen, Suomi-Areena i samband med jazzfestivalen i Björneborg.

I denna ljuva vakuumtid har Europaminister Alexander Stubb (Saml) hunnit föreslå nya viceministrar, medan utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) tycker att ministeriernas kanslichefer kunde avskaffas.

Mitt i kommunreformen har ministrarna Henna Virkkunen (Saml) och Anna-Maja Henriksson (SFP) frågat kommunerna hur man mitt i ågan att skapa storkommuner – tänker jobba mera med närdemokrati!

Inrikesminister Päivi Räsänen (KD) igen har sagt att man ska lyda Bibeln mer än den lag hennes polisväsende vakar över.

Minister kan man bli över en natt. Faktum är att två av våra Borgåpolitiker, riksdagsledamöterna Nylander (SFP) och Ruohonen-Lerner (Sannf) utan större förvarning kan stå som ministrar för nästan vilket ministerium som helst. Sådan är landets hackordning. I ledningen för en riksdagsgrupp eller med många riksdagsperioder bakom sig står man i tur.

Med all respekt för en rikspolitikers breda kunnande, nätverk och insikter i olika livsområden – så är det som utomstående svårt att begripa hur man plötsligt sätter sig som chef för någon av landets tyngsta organisationer, ett ministerium.

Än mindre begripligt är det att Erkki Tuomioja vill ersätta kanslicheferna med politiskt tillsatta medarbetare. Hans UM är ju om något en institution där man för rikets säkerhets skull ska hålla tungan allra mest rätt i mun. Där om någonstans står yrkestjänstemännen för kontinuitet och linje när den yttre politiska styrningen växlar.

Det hör förmodligen till några av rikets bättre bevarade förtroligheter hur en rutinerad kanslichef och en nytillsatt minister genom åren har tagit sig an sin första gemensamma arbetsdag.

Den ena är full av nyskänkt makt och status. Den andra har insikter som politikern aldrig kommer att hinna eller ge sig tid att ta in.

En del ministrar har förstås gett sig in i politiken efter tunga ledar- och förmansuppdrag ute i samhällslivet. Andra, som våra egna lokala riksdagsledamöter, har såvitt vi vet aldrig varit anställda som förmän utanför politiken en enda dag.

Nu är ministrarna ute på grönbete bland sina piltavlor och sangriakannor, och utan sina kansliers skyddsnät. Därför säger de motsägelsefulla saker som får finländsk politik att se ut som om man rodde i elva månader av året och hopade i en.