Yrkeslivets tredje skede

På avdelning 4 vid Borgå sjukhus jobbar Juhani Koskiranta (Bbl 9.7). Fortfarande. Han är egentligen pensionerad avdelningsskötare, men en rutinerad ex-förman och handledare som han rings in när det finns en lucka i arbetsschemat. Då gör han det som från början var hans basjobb – att sköta om patienter.

Vi vet inte om det är det här våra politiska ledare avser när de talar om längre arbetskarriärer. Men byggstenarna börjar vi snart ha ihop.

Det är många som nog inser logiken. För ett halvsekel sedan dog finländarna i genomsnitt vid 68 års ålder. I dag lever man i genomsnitt för att vid gott mod och vid relativt god hälsa ännu kunna fira sin 80-årsdag. Förstås måste vi då också börja räkna med att i motsvarande grad också jobba under en del av dessa extra år som vi har vunnit.

Problemet är att arbetslivet går i otakt och att många redan vid femtioårsstrecket får börja uppleva sig som fjolårskartar, som sura klabbar, som mänskliga VHS-kassetter som inte längre passar i moderna maskiner. Men det gäller att hålla sig kvar på sin arbetsplats, för åtminstone på den så kallade arbetsmarknaden har man ofta ingen efterfrågan.

Många gånger blir man en allt fyrkantigare plugg i ett hål som tar nya former. Med den erfarenhet man har blir man ofta omkörd av yngre med en modernare basutbildning och med ett naturligare grepp om nya tekniska rackerier – trots att man själv fortbildar sig och försöker lära sig modernare sätt att jobba i team, grupper och workshoppar.

För hundra år sedan fanns problemet med arbetslivets slutraka, förenklat sagt, inte på samma sätt. Man blev gesäll, sedan blev man mästare och sedan dog man.

I dag finns det en del som redan har modeller för seniorstadiet i arbetslivet, men det är inom toppskiktet av samhället. Det är toppcheferna, som själva drar sig i pension när de har fyllt 60 – samtidigt som de ofta själva manat samhället att se till att folk stannar i arbetslivet längre. Vi har sett flera sådana exempel.

Den moraliska konflikten här är inte alldeles liten. Men till dessa chefsflyktingars försvar ska sägas att många fortsätter i förtroende- och styrelseuppdrag, som ibland helt och fullt motsvarar arbetslivets dagliga åtta timmar.

Men nu skulle vi behöva samma mallar bland långt flera i samhället. Efter bergsklättringen i arbetslivet, där man samtidigt har fostrat en familj och betalt ett hus åt den att bo i, behöver man få lite plan mark också. Vi behöver ett utfunderat tredje skede i yrkeslivet, inte bara för direktörerna, utan också för lärare, sjukvårdare, busschaufförer och elmontörer, för alla yrken.

Om vi ska stanna längre i arbetslivet, måste mycket göras för att de årtiondena ska bli både meningsfulla och värdiga – och ekonomiskt nyttiga för arbetsgivarna. Det behövs en roll som bygger på det man trots allt har efter många år i jobbet.

Den i sig pedagogiska "68-årsmoroten" med högre pensionsintjäning för den som jobbar längre börjar kännas allt mera bakfram. Slutpensionen bör man ha tjänat ihop tidigare.

De sista åren ska inte vara en tid då man bara biter ihop i ett arbetsliv, där man för länge sedan har slutat passa in. Den sista sträckan i mål ska man få löpa lugnt och ledigt och veta att man har hunnit och orkat med allt.