Det måste tas på allvar

"Plötsligt trycker pappan in sitt knä i den lilla pojkens knäveck. Pojken faller handlöst framåt och slår knät mot asfalten så det börjar blöda. Han tittar förvirrat upp mot mannen som skrattar roat och rått. Inget pappaleende precis. Först då ser jag att mannen är märkbart berusad eller snarare drogad bakom sina stora solglasögon."

Ett utdrag ur Camilla Lindbergs kolumn i tidningen Västra Nyland (26.6).

I dagens tidning gör vi ett nedslag i Borgå och Sibbo för att kontrollera om den senaste tidens nyheter, bland annat med fallet Erika i färskt minne, lett till fler anmälningar om barn som far illa hos barnskyddet.

Antalet barn placerade utanför hemmet är rätt oförändrat i regionen, men glädjande är att fler tar kontakt med myndigheterna i ett tidigare skede. Man vågar kanske tala om en lägre tröskel, rädslan för att ta kontakt med barnskyddet är mindre, vilket Annika Immonen, chef för familjearbetet i Borgå bekräftar:

"Det syns i form av fler konsultationer. Folk ringer dagligen och frågar vad vi tycker om olika iakttagelser."

Både privatpersoner och myndigheterna har blivit modigare i fråga om att ta kontakt då de befarar att barn far illa.

Också Camilla Lindberg gjorde som vi fått lära oss att vi ska göra, tog kontakt med myndigheterna efter incidenten utanför matbutiken:

"Jag ringer 112 för att fråga om råd. Någon svarar. 112-damen tycker att händelsen är tråkig. Hon beklagar djupt. Men nu råkar det tyvärr förhålla sig så att hon inte har någon patrull i närheten att skicka ut. "

Senare på kvällen fortsätter bilden av den lille pojken spöka i Lindbergs tankar. Också bemötandet på numret 112 plågar:

"Skrubbsår på knäna är sist och slutligen ganska små ting i en stor värld. Hon säger det inte, men det är signalen."

Den dubbla problematiken.

Ur barnets vinkel, önskemålet om att bli sedd, kanske till och med räddad ur faderns grepp. Någonstans en överallt omspännande besvikelse över att ingen - ingen frisk, vuxen person - reagerar på hans utsatta situation.

Sett ur det perspektiv där någon faktiskt gör rätt, vågar agera. I detta fall Lindberg som ringer 112.Att bemötas av det som kan kännas lite avmätt, att det inte finns någon patrull i närheten som kunde rycka ut för att kontrollera situationen.

Risken är överhängande att bägge parter i en situation som denna, både pojken och den som försöker göra något, trubbas av. Sakta sjunker det in, hos bäggre parter, att det inte kommer att ske en förändring, det kommer inte att bli bättre.

I den lille pojkens liv kan avtrubbningen leda till att han redan nu lär sig att fullvuxna inte är att lita på. En känsla som kan ha en bidragande effekt till en framtid som någon som lever sitt liv utanför det normala samhället. Utslagen, som vi så gärna kallar det.

För den som försöker göra rätt behöver det inte handla om många "tack för ditt samtal, men det låter ju inte så allvarligt" innan man rycker på axlarna och känner att det man försöker göra, att det inte spelar någon roll.

Då man befarar att barn far illa är det bättre att överreagera än att inte reagera alls. Det måste också gälla ansvariga myndigheter.