Den sjunde sektorn

I Lovisa återinvigs badortsrestaurangen Kapellet från 1860-talet på nytt. I många avseenden blir det i den forna glans stället hade på de ryska badortsgästernas tid, när de bodde på Socis och i familjer, lyssnade på syskonen Sibelius violinspel om kvällarna; drängar, pigor och baderskor räknades i dussintal.

För att renovera om det gamla trädiscot och kaljakåken till en pärla står Borgåföretagaren Airi Kallio, en stridbar, men i sitt inre uppenbart pietetsfull restauratör. Mest känd har hon hittills varit för sin turistfälla, tehuset Helmi i Borgå.

Kapellet i Lovisa står i Kapellparken, där hon fått köpa tomten till rätt så symboliska 20 000 euro, plus ett dubbelt så stort vite som staden lade på som hot ifall hon inte hade fått restaureringen färdig.

Det är också vad offentliga Lovisa stad bjöd på. Att en historisk byggnad återuppstår i en av våra mindre städer byggde sedan så gott som helt på en människas personliga entusiasm och drive.

Vi har tidigare (Bbl 19.4) skrivit om hur sektorerna, det offentliga och det privata, helt spjälks upp på nytt. Allt oftare är det på de privata, för att inte säga personliga initiativen vår stadsbild numera formas. I Gamla stan i Borgå och i Nedre stan i Lovisa är det ofta inflyttade människors känsla för historia, och naturligtvis deras ekonomiska kapital, som snart har format en hel stads identitet.

Särskilt i Lovisa har den årliga folkfesten Lovisa Historiska Hus hämtat fram en energi, som inte går att placera i någon av de traditionella sektorerna – offentlig, privat eller tredje, som är sektorn för den gamla tidens föreningar och ideella organisationer.

I stället är det människors egen iver att bygga för sig själva, att förverkliga sina drömmar som blir en ny drivkraft. Att få bo som man drömt om, att greja på som fågeln med sitt bo om våren, att bygga sin sjunde himmel. Kanske vi borde kalla detta den sjunde sektorn.

Krögerskan Kallio är naturligtvis också företagare. Trots sina egna uppoffringar har hon också ekonomin för sina projekt på det klara. Som vi har sett i Borgå, är det också viktigt att turistattraktioner och restauranger inte börjar leva sitt eget liv som tänjer på gränserna mellan affärer och politik.

Men just i det landskapet börjar en ny sorts samhällsutveckling. Den offentliga sektorn drar sig undan i sin egen matematik om grundstrukturer, serviceproduktion och vårdplatser. Utsidan, utseendet, trivseln ligger allt oftare i händerna på andra.

Sällan är det riskkapitalisterna som lyckas med det; sällan är det föreningar och organisationer. De som lyckas med det är snarare entusiaster som Kallio eller nestorskan Maria Schulgin, som driver tanken om det historiska, romantiska Lovisa.

Under långa tider har etablerade styresmän och byråkrater tänkt sig att samhällsgemenskap, yhteisöllisyys, ska vara den trend som ska ge deras egen verksamhet ett mänskligt ansikte.

Men vad det betyder i praktiken har man fått vänta på, som på Godot i Samuel Becketts absurda teaterpjäs (han kommer aldrig).

I stället har vi fått se städers identitet växa när privatpersoner haft energi att förverkliga sina egna drömmar – och att sedan delat sin glädje, stolthet och kunskap frikostigt med andra.