Hotet, havet och Haglund

Marinhistorikern David Kirby har bjudit på en av de mest fascinerande bilderna av Finlands närmiljö. Han har beskrivit Östersjön och havet i dess olika roller i våra tankars stora skådespel – äventyrets, frihetens, fredens, krigets hav.

För Sverige finns det ett Ryssland bortom havet. Alla som har vuxit upp med svenska pojkböcker med pappluddiga pärmar har läst äventyren, om mystiken med spioner och hemliga, svarta flygmaskiner med röd stjärna.

Känslan av hot fick fart 1952 med den svenska Catalina-affären, då två plan från det svenska flygvapnet blev beskjutna av sovjetiska jaktplan. År 1981 blev myten verklighet, när en sovjetisk ubåt stod på grund utanför Karlskrona, först till den lokala fiskaren Bertil Sturkmans stora förvåning, där med oktoberkrokarna, och senare minsann också till mången annans.

I år övade ryska bomb- och jaktplan till påsk utanför Gotland, den yttersta ön, medan det minimerade svenska försvaret inte ens fick upp sina Gripenplan i luften.

I Finland är vanligt folks hotbilder för det ryska helt annorlunda. Här har de onda drömmarna andra rötter; i folkminnet av pansarvagnar som för många år sedan kom rullande i tallskogarna på Näset.

Ibland känns det som om mystiska rörelser i vår skärgård mest var en mätare på vårt mentala tillstånd. Ju tryggare vi upplever världsläget, desto färre långsmala jätteskuggor ser vi i djupen utanför våra holmar.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) har rätt i att det vi vant oss vid som hot inte är verkliga hot längre. Terrorism, miljöolyckor och datanätsattacker mot vårt land kan skada vårt samhälle mycket allvarligare än en gränskränkning med soldater och fordon.

Samtidigt är det godtroget att tro att nya invasionskrig i Europa inte längre kan ske.

Haglunds föregångare som försvarsminister, Jyri Häkämies (Saml), väckte 2007 uppmärksamhet med sitt tal i Washington om att Ryssland, Ryssland och Ryssland är knäckfrågan för Finlands säkerhet.

Sex år senare har allting mer eller mindre glidit i riktningen att Ryssland faktiskt upplevs hotfullare; ett turbulent och militärt starkt land. Det beror också på maktspelet och rockaderna kring Putin och Medvedjev, som skiftat plats som i schackregeln där torn och kung går om varandra för att förvilla motspelaren.

Över 70 procent av finländarna säger nej till Nato när man frågar. Det känns ibland som en, om inte indoktrinerad, så impregnerad tanke, det där att Finland reder sig bäst neutralt. Idén är nedärvd sedan generationer; sällan diskuterad och sällan ifrågasatt.

Men också för finländaren i gemen kan det komma en dag som blir som "murens fall". Vi kan överraskas av ett världsläge, där det ska visa sig att grundideologin att ett fredligt, välbärgat och neutralt land är starkt nog ensamt i världen – inte stämmer.

En dag kan vår nuvarande utrikespolitiska ledning, inklusive Jyrki Katainen, framstå som gamla män.

Andra kan igen höra till det ledarskap som då surfar till makten, när vi vänder våra segel och söker skydd och stöd hos västmakterna.

För den eventualiteten lägger vi Alexander Stubbs (Saml) och den uppenbart politiskt tålige Carl Haglunds namn på minnet.