Trivas i sitt universum

Universitetsläraren Hans Rosing, 68, hör till dem som kommer att gå till pressdebattens historia. Som en mångårig filosofilärare vid Åbo Akademi, fysiskt bromsad av ett svårt rörelsehandikapp, är han också en skarp och produktiv skribent.

I det senaste numret av Finsk Tidskrift (FT 2/2013) skriver han i sin vanliga vetenskapligt skeptiska stil om ufo-kulturen, berättelserna om besök och farkoster från andra himlakroppar och dimensioner.

Ingen ska någonsin ha kunnat hitta bevis för att någon farkost skulle ha kraschat eller landat här. Det är Rosings poäng. På sin höjd ska 1–2 procent av ufoobservationerna inte ha kunnat förklaras.

Myten ebbar ut, anser Rosing. Folk vet i dag mera om rymden, atmosfären och stjärnorna än förr. Flyg, radar, satelliter och mobiltelefoner med kamera gör det trångt för ufona. Det är lättare att analysera allt nu, och ofta förklara det med en naturlig eller teknisk orsak.

Rosings varumärke är också hans lätta, vetenskapliga arrogans, ett maner som redan börjar kännas lite gammalmodigt: ingen galenskap är så absurd att den inte får anhängare i cyberrymden, skriver han.

Hmm... man kan också fråga sig om det inte är lika mycket galenskap och mani att lägga sin själ i pant för att det inte finns någonting meningsfullt därute.

Att vara en balanserad människa innebär också att förstå att det finns saker man inte kan veta. Att fråga sig om de så kallade naturlagarna faktiskt beskriver det vi tror att de beskriver än inte fel fråga. Men många vetenskapstroende ropar nåmen herregud! redan här.

Men Rosing gör ett bra arbete i sin artikel. Han visar på utvecklingen inom ufoivern. Från 1940-talets mystiska ljus och sken på himlen kom man på 1960-talet fram till varelser som smög kring husen. Och några årtionden senaste kidnappades man ombord på tefatet och hade sex där.

En humbugvarning är att berättelserna om övernaturliga och utomjordiska saker speglar trender i vår tid.

I USA, där man tror minimalt på myndigheter och ens på regeringen, är man också övertygad om konspirationer kring ufona; allt man inte vill att vi ska veta, inte heller om utomjordiska besök. Och i jakten på hisnande sexupplevelser hör det troligen till det mera ultimata att ha gjort det ombord på ett rymdskepp.

En annan humburgvarning är att det kostar. Om människor inte privat, diskret och förundrat berättar om vad de sett på himlen, utan har ett intresse av att sälja böcker och hålla seminarier för utvalda, lyssna då hur det ringer i den lilla klockan.

På motsvarande sätt fanns det religionsvetare som för några årtionden sedan sorterade i boomen av nyreligösa rörelser och new age.

Man tog för sig att visa att en del var genuin religion med äkta och långa traditioner. Andra igen var mera omförpackad, remixad exotik från andra kontinenter, som hade tillämpats för västerländska behov, plånböcker, och nojor.

Var och en ska ha rätt att sätta sig och titta mot natthimlen. Och vara nöjd med sitt eget universum. Det viktiga är att din plats i rymden inte är en färdig värld, utan att den ger dig både trygghet, nyfikenhet och kanske ett uppdrag.

Kanske också vår tids legendariska Rosing mår bra av att veta att det inte finns någonting extra därute.