Den urlakade lyckan

År 2003 beslöt gruvingenjör Pekka Perä att investera två euro. För dem köpte han gruvrättigheterna i Talvivaara. Området hade prospekterats i slutet av sjuttiotalet, men malmen ansetts låghaltig och värdelös.

År 2003 fyllde Perä 39 år, känd bland folk som en oförbätterlig filur och teknologspexare. I hans gruvbolag har det också ständigt varit fråga om när spexet ska övergå i fars, farsen i skandal, skandalen i brott, och hela summan av detta i konkurs.

Men just nu verkar det spela en mindre roll. Många tror på Talvivaara; på pengen som ska gå att hämta ur berget. Europas största fyndighet av svavelbundet nickel ligger här och kan exploateras och transporteras i väg på gruvans splitternya järnväg. Detta tack vare Talvivaaras nya metoder för bakteriedriven bioanrikning av malm.

Just nu ser det ut som om Perä, tillbaka i bolaget som vd, hade lyckats säkra ytterligare 260 miljoner för sitt gruvbolag i emissionen som stängde i torsdags.

Statens investeringsbolag Solidium är berett att lägga in 30 miljoner nya euro; småinvesterarna sägs anse sina pengar vara trygga för att staten inte överger projektet. Pensionsbolaget Varma höjer med sin pokerhand med 22 miljoner; Perä går in med fem.

Folksporten att investera i det börsnoterade Talvivaara tjusar. Förre miljöminister Paula Lehtomäkis (C) familj plöjde ner pengar här. Några insiderkopplingar lyckades polisen inte hitta i familjens agerande, men efter alla skandaler är frågan om det låg någon politisk heder i att ha satt pengar i barnens namn på detta projekt.

För miljöministern i dag, Ville Niinistö (Gröna) funkar Talvivaara för att profilera hans parti sedan det andra symbolprojektet, Vuotosbassängen, avstyrts och blivit ett Naturaområde.

Men Talvivaara väcker större frågor än så. Det ger oss en första bild av den eftergröna världen. Miljöboomen gav oss alla dessa biogasbussar, nollenergihus och havsörnar tillbaka på himlen. Men kring Talvivaara ser vi också hur miljövärderingar gäller bara så länge de är ändamålsenliga och tillämpliga.

Miljöskadorna kring Talvivaara är uppenbara. Efter läckan i gruvans gipsslambassäng i november 2012 beräknas de uppgå till en miljard euro. Själva urlakningsmetoden ska en del befara att aldrig ens kommer att funka i Finlands regniga och solfattiga klimat.  Men löner och utkomst av projektet beräknas bli mer än det dubbla – alltså måste verksamheten vara okej, resonerar man.

Talvivaara väcker också frågor om Finland i Europa.

EU röjer, långt inne i våra länder, undan hinder för handel och tjänstebusiness. Men i mera ödesdigra frågor här i Finland som Europas ödetomt, lämnas allt därute i händerna på ständigt halvjäviga lokala tjänstemän, ensamma ryttare vid sulfidhaltiga vattendrag, som i något slags Vilda Västern.

Frågan kan tyckas långt borta. Men en dag kommer man till Askolabältet med uran norrom Borgå – inte bara något anonymt, grymt storbolag, utan också vår egen stat och våra egna penningivriga småsparare. Om vi då har kvar dagens Talvivaaralogik är matematiken enkel: Om intäkterna väger tyngre än skadorna, så är det bara att tuta med de stora lastbilarna och köra.