Vägen hemifrån var lång

Sommaren 2001 hade någon litteraturstuderande tydligen fått vikariat på någon av skvalradiorna i södra Finland. Mitt på dagen den 27 juni kom ett av de mer lysande och kärnfullt skrivna nyhetstelegrammen i vår tid. Det löd ungefär så här:

Författaren Tove Jansson avled i dag i Helsingfors. Hon blev 86 år gammal. Snusmumriken hade sitt tält ett stycke uppåt dalen. Varje år kom en dag då han såg mot himlen, vädrade någonting i luften, trampade ner sin eld, tog ner sitt tält, rullade ihop det och gick sin väg. Då sa alla människor att nu blir det höst.

Trettiotvå sekunder. Över till nästa nyhet. Snyggt ocb berörande.

Nästa år är det hundra år sedan Tove Jansson föddes. Det är svårt att begripa att den så levande muminismen har fått sin början i våra mormorsmödrars tid på 1920-talet. Det var då Jansson började som arg ung tecknerska, som det väl hette då.

Många av oss minns de första mumintrollen som dystra varelser att låna av femti- och sextitalets stränga skolbibliotekarier. Det kalla krigets tid var skrämmande, precis som de hålögda tidiga trollen man bar i skolväskan, och vägen hem var ibland mycket lång.

Från modernare tid finns berättelsen om den japanska utbytesstudenten, som skjutsas från någon Vessövik i aktersnurra ut till Klovharun för en liten överraskning. Där möter Tove Jansson, då redan ett världsnamn i Japan; flickan säckar överväldigad ihop på golvet – den stora Tove Jansson-san!

Det är också svårt att överblicka förvandlingen från de första, skrämmande svarta tuschteckningarna till den miljonindustri av gullighet och kavathet, som familjeföretaget Moomin Characters i dag driver. Årsomsättningen är sju miljoner euro plus lika mycket i aktier – allting förvaltat av arvingarna Jansson.

Att muminspökena gått att vända till den myskultur som inte förskräcker ens minsta känsliga lilla östnylänning på dagiskonserterna visar bara vad den kommersiella populärkulturen kan.

Utöver det verkar Mumins lopp kört. De ursprungliga figurerna känns trots allt uthoppade ur en borgerligt ordnad välståndsfamilj, där man kunde lägga ord på de främsta känslorna, så som de ursprungliga trollen står för var sin. Om de motsvarar dagens familjemönster, dagens former av rädsla och skräck, dagens vad tror du att det händer sen? - kan kanske dagens barn- och ungdomspsykologi svara på.

Tove Jansson ska aldrig heller ha satt tydliga ord på kärleken, trots att den könsobestämbara Tooticki i Mumindalen hade Janssons livskamrat Tuulikki Pietilä som förebild.

Den stora massan som i allt beundrat mumingalleriet och dess känslopalett, blev ändå aldrig mogen att öppet tala om Tove Jansson i hennes livspar med en kvinna, inte ens litteraturredaktörerna.

Att det tidigt var känt i deras Pellinge, och att rösterna och namnlistorna i förtäckta ordalag var både emot och generöst för dem två, visade kulturjournalisten Pia Vuorio i ett fint Bbl-reportage 2007.

Tove Janssons Helsingfors vill nu uppkalla en gata till hennes 100-årsdag. På sista raden föreslår vi detsamma i Borgå. Avsluta sommarsäsongen med den traditionella Höstvisan och ge samtidigt någon lämplig väg neråt skärgården och Pellinge namnet Tove Janssons väg.