Den klarögda illviljan

En gratistidning i Ylivieska ska nyligen som läsning ha haft en kolumn om Adolf Hitler.

Hitler var en bra karl, tyckte skribenten, och en fredsbyggare. Han som skrev var en högstadie- och gymnasielärare. Tidningen Magneettis läsare fick veta hur världen och framför allt finländska Yle styrs av sionister, av judar med en idealstat för ögonen.

Det faller in i modellen. Extremism, fascism och rasism är allt oftare intellektuell och akademisk. Förr trodde vi att de var garagehobbyer för vissa vuxna som var lite sena med puberteten och trotset.

Tidskriften Image berättar om en naziklubb i Vasa med stor finländsk flagg och ett stort hakkors i sin klubblokal. Här arbetar man mot invandring, för nationalism och med att beundra Hitler.

Detta, skriver Österbottens Tidnings Henrik Othman (ÖT 1.4), "utan att någon tycks reagera på det. Det har hänt något med det finländska debattklimatet. Förändringens riktning är skrämmande."

Det är sant. Fler självklart resonerande människor börjar rättfärdiga det som händer. Det är de som aldrig skulle stå och se på en misshandel, utan rulla sin diktarhalsduk om halsen och gå sin väg; hem för att skriva att "vi måste förstå att många är arga nu och har varit det länge".

Slagsbultar ska alltid finnas; folk som söker etiketter för sin egen vrede. Men värre är att logiskt och intellektuellt odla sin motvilja mot individer, mot grupper, mot individer man gärna buntar till grupper.

Webbplatsen Vapaa Kielivalinta är egentligen för liten för att nämnas samma dag som större bruna vårflöden som Hommaforum eller Suomi24.

Vapaa Kielivalinta samlar bara en handfull teoretiker, vars enda mål (säger de) är att befria Finland från obligatorisk svenska på olika nivåer i samhället. Det är i sig helt legitimt att tycka. Kanske vår nationalspråksapparat är för stor. Kanske man når samma språkliga mål med andra medel.

Men det olustiga är hur man allt intensivare förklarar att svenskans plats i samhället är "finlandssvenskarnas fel". Hur vi är skumma, kapitalstarka, intrigmakare som för den finska politiska majoriteten bakom ljuset, hur vi är dom där.

I påskhelgen tog diskussionen nästa steg. Nu talar man om hur den sanna finska identiteten förstörs av att den förutsätts omfatta också det svenska. Och man frågar sig vad det är för fel på finlandssvenskar som inte kan acceptera ett enspråkigt land.

Människorätts- och religionsfrihetsaktivisten Johan Candelin (visserligen själv kritiserad i jämlikhetsfrågor i kyrkan, där han själv verkar) har nyligen ändå klartänkt formulerat de skeden som globalt brukar leda till segregation, diskriminering och till sist förföljelse.

Först (1) vägrar man se att den grupp man vill motarbeta består av alla slags människor; att det bland finlandssvenskar såväl som bland somalier kan finnas både good guys och bad guys. Sedan börjar man (2) betrakta det som skumt att ha med dom andra att göra. Därefter (3) sprider man disinformation och till sist (4) börjar man ifrågasätta om dom andra alls förtjänar några rättigheter.

På den vägen är vi, i svala, konstaterande uppsatstermer på webbforumen om vårkvällarna. Det är allvarligare i dag än det var i går.