Höga och högre trösklar för att göra anmälan

Folk är fortfarande rädda för att göra en barnskyddsanmälan. Det framgår i den undersökning som Kommunförbundet gjort i landets kommuner. Bland de ledande tjänsteinnehavare som besvarade enkäten uppger 86 procent att de anser att befolkningen drar sig i det längsta för att anmäla misstanke om att ett barn far illa.

I Borgå är situationen bättre, det konstaterar chefen för familjearbetet i staden, Annika Immonen. I Borgå har den offentliga diskussionen om barnskyddet bidragit till att allt fler kontaktar de sociala tjänsterna för ett första konsultativt samtal.

Oftast är det tredje person som står för den första kontakten. Det ofta en anhörig, en bekant, eller någon från daghemmet eller skolan som hör av sig för att få hjälp med att avgöra om en barnskyddsanmälan borde göras eller ej.

Det finns många trösklar som leder till att barn och unga som far illa inte får hjälp i tillräckligt god tid, men två av trösklarna är högre än de andra.

Den första tröskeln är den rädsla som socialarbetarna vittnar om i enkäten. Rädslan man känner inför att bli stämplad som den som anmälde fallet.

Bara i undantagsfall kan den privatperson som gör en barnskyddsanmälan hemlighållas. Det här kan leda till att de familjer eller personer som anmäls riktar ilska eller till och med hämndaktioner mot den person som gjort en anmälan.

För att inte rädsla skall stå i vägen för barnskyddsanmälningar anser drygt hälften av de ledande tjänsteinnehavarna att en kollektiv anmälan borde möjliggöras. Det för att en anmälan inte ska personifieras.

Den andra tröskeln som leder till att barnen inte får hjälp i tid det är den tröskel, den mur, som omger den egna familjen. Det är fortfarande, den offentliga diskussionen om barnskyddet till trots, mycket svårt att erkänna att allt inte står rätt till i hemmet.

Också i det som uppfattas som "normala familjer", familjer som inte drabbats av psykisk ohälsa, drog- eller alkoholproblem eller av andra stora utmaningar kan ett behov av utomstående hjälp uppstå. Också i de "normala familjerna" är tröskeln för att be om hjälp hög, det trots att man inte har något att dölja.

Den gemensamma nämnaren för de familjer som på något plan upplever att de är i behov av hjälp är ofta skam. Att inte klara sig på egen hand, att inte kunna ta hand om sig själv eller sin familj upplevs fortfarande som mycket skamligt. Rädslan för att stämplas som svag, dålig eller oduglig är stor.

I synnerhet den tröskel som finns inom den berörda familjen är något som man, vi och samhället, borde kunna bidra till att sänka. I all dess enkelhet måste det bli lättare att säga att man behöver hjälp och det måste finnas en större beredskap att faktiskt hjälpa. Myndigheterna borde också lägga manken till för att underlätta snabba ingripanden och erbjudanden om hjälp.

En barnskyddsanmälan leder inte tillnärmelsevis i alla fall till att de berörda barnen blir omhändertagna och klienter hos barnskyddet ända upp i fullvuxen ålder. I många fall kan några besök hos socialarbetaren reda upp situationen. Det finns en möjlighet till allt från öppen vård för hela familjen till avlastning i form av stöd- och veckoslutsfamiljer. Det är först i det sista rummet, då inget annat hjälper, som barnet placeras utanför hemmet.

I Borgå är den grupp klienter som för tillfället ökar mest hos socialtjänsterna spädbarnen. I de flesta av de här fallen har det varit klart redan innan barnen föds att deras föräldrar inte är kapabla att ta hand om dem.

De här barnen och deras öde är ett helt annat kapitel.