Kniper det ringer vi Sverige

Teveserien Finland är svenskt börjar gå mot sitt slut. Det nästsista avsnittet av tio sänds på fredag. I en informativ och intressant serie har den sympatiske, smidigt tvåspråkige programledaren Juhani Seppänen, i sina storkkliv genom den nordiska verkligheten, nog inte har lämnat en enda plogfåra obesiktigad.

Fast småningom börjar det kanske också kännas att det börjar vara lite väl tjockt med smör på brödet; att Finland väl inte är sååå svenskt ändå.

Å andra sidan, om den naturliga uppföljaren Finland är ryskt görs, blir den säkert en minst lika intressant repetition av varför vi har blivit det land vi är.

Det är inte alls osannolikt att vi efter berusningen i att få vara en EU-nation i Europa, en välskött AAA-klassad sådan dessutom, trots allt börjar återfinna de rötter vi har i Norden. Åtminstone verkar det i landets politiska ledning vara en klar geopolitisk tanke, rentav i klara militära termer.

Sedan det svenska försvaret skurits ner, kommer nu det ena säkerhetspolitiska utspelet efter det andra – samkörningen av flygövervakningen av Island eller materielsamarbetet kring transportplan, helikoptrar och Pasivagnar. Riksdagens talman förespråkar att jaktplan kunde höra till bilden. Sakta men säkert uppstår en "neutral allians" i Norden.

I den nationalspråksstrategi som regeringen antog strax före jul säger man också att språkpolitiken i Finland ska befästa vår plats i Norden. Tvåspråkigheten och svenskan bör vara levande i Finland också för att markera det.

I företagsvärlden och i nordisk politik säger många världsvant att man ska klara sig på engelska också i Norden. Men i verkligheten är det de som kan svenska som också efterhand kan ta in nordiska språk, den nordiska kulturen, konsumenten, kunden, litteraturen; sederna och tankeströmningarna.

Sannfinländarnas och Timo Soinis stora förankring i det politiska spelet skulle egentligen vara Norden. Det är där som alternativet finns, till en annan valutaunion, till ett annat handelsområde, om eurokrisen verkligen var så allvarlig, och EU så på fallrepet, som Soini både önskar och förutspår.

Ändå har han på allt fler plan försatt sig i ett tuppspel där stickan från Raumo inte längre ligger alldeles överst i högen. Samtidigt som hans parti sådde de första populistiska sloganerna om hur fel EU var, sålde man också alternativet att förankra sig mot Norden genom att krångla om skolsvenskan och om det svenska ok som sägs förslava oss sedan 1600-talet.

Finsknationalismen blir allt mer illa tvungen att blunda för att Sverige fortfarande ännu under det förra seklet var en given tillflyktsort och en ren övertrycksventil för nöd och misär i vårt eget land. Vi skickade 70 000 krigsbarn till Sverige; en generation senare skeppade vi över en god del av en generation efterkrigs-unga vuxna. Takten var som högst 40 000 emigranter i året.

Det tär naturligtvis på finsknationalistens själ, men vi lyckades faktiskt inte samhällsekonomiskt hålla ihop vår egen höskrinda de där åren. Vi behövde hjälp, och vi fick den i Sverige.

Tvåspråkigheten kan upprätthållas på olika sätt och den obligatoriska svenskan är inte den enda lösningen. Vi svenskspråkiga ska kanske inte heller blanda oss väldigt i hur den finska majoriteten vill bilda sig och språkligt bli internationell.

Däremot är det i vår fulla rätt att som medborgare säga det de flesta av oss tror på – att vi, oberoende av politisk inriktning, euroiver, modersmål eller ekonomiska intressen, fortfarande anser att vårt viktigaste nationssyskon i världen är Sverige.