Då en poplåt blir många politiska frågor

Krista Siegfrids kom, såg och segrade. På lördagen klarnade det att det är Siegfrids som representerar Finland i Eurovision Song Contest i maj.

Krista Siegfrids kan ha planerat mycket i sitt upplägg inför ESC, men att hon och den låt hon skrivit skulle väcka så många politiska diskussioner, det var knappast planerat.

Krista Siegfrids lyckades få betydligt mer uppmärksamhet inför uttagningarna än vad någon annan av de som tävlade i UMK fick. Att Siegfrids mycket aktivt kommunicerar med sina anhängare och fans till exempel i de sociala medierna bidrog till detta. Att hon är en betydligt mer färgstark personlighet än de flesta finländare, underlättade också.

I fråga om publiciteten dök finlandssvenskheten upp. Svenska Yles medarbetare fick, så fort det uppdagades att Krista var en av de tävlande i UMK, höra att Siegfrids fick mer publicitet än de andra kombattanterna. Då det i andra fall är ganska naturligt att kravet på svenska Yle är att den delen av bolaget skall bevaka finlandssvenska frågor och framgångar, ifrågasattes det plötsligt.

Inför finalen på lördagen piskades den finlandssvenska feststämningen upp. På till exempel Facebook kunde man som en finlandssvensk i flödet känna ett visst tryck. Som finlandssvensk skulle man minsann se till att rösta finlandssvenskt.

Knappt hade tittarna bekräftat det de flesta domare i den direktsända UMK-sändningen sade, att Krista Siegfrids är det bästa vi har, låt oss skicka henne till Malmö, innan följande segertåg drog ut. Inte bara i de sociala medierna, utan också i de finlandssvenska kanalerna tutades det ut, att vi finlandssvenskar minsann kan! Att det är tredje gången i rad Finland skickar ett finlandssvenskt bidrag till ESC!

Motreaktionen mot detta jubel över att det var en finlandssvensk seger kom så småningom, frågan som ställdes också bland finlandssvenskarna var; jublar vi över att den bästa låten vann eller jublar vi för att Svenskfinland vann? Firar vi det att vi för tredje året i rad brädade resten av Finland?

Skulle det inte seger kännas roligare för Krista Siegfrids om hon visste att hon vann för att hon var bäst, inte för att hon är finlandssvensk?

Naturligtvis har det har noterats på finskt håll att Krista Siegfrids är finlandssvensk. I de argaste anonyma kommentarerna på internet talas det om hurrin i maskopi, att en finlandssvensk seger nu för tiden är självklar då alla finlandssvenskar röstar finlandssvenskt och att vi dessutom har råd att, med pappas pengar, rösta många gånger.

Så var det budskapet i sången också. Krista Siegfrids sjunger, mycket glatt och lite desperat att hennes älskade måste ta sitt förnuft till fånga och gifta sig med henne. Typiskt för popgenren är lyriken full med klyschor man kan välja att tolka om man önskar. Helsingin Sanomat rapporterar "Feministerna rasar över eurovisionslåten" (11.2) och visst, att sjunga "jag är din slav, du är min herre" kanske inte uppfattas som helt politiskt korrekt år 2013.

Det är en poplåt. Skriven och framförd av en kvinna som gjort sig själv till den framgångssaga hon just nu är. Siegfrids själv verkar inte ta sig själv på för stort allvar.

För att citera riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos; vart har humorn försvunnit?

Rörande är det ändå att den finlandssvenska ESC-sammansvärjningen faller i glömska hos den finskspråkiga delen av befolkningen då femininistkortet dyker upp. Då enas också det finskspråkiga fältet, då är låten den absolut bästa, framförd av den absolut lämpligaste artisten i hela startfältet.