Svenskan och våra andra identiteter

De finlandssvenska resurserna är kanske ändå inte helt på upphällningen. Inom bara några dagar presenteras två nästan likadana, stora undersökningar om det svenska i Finland, med tyngdpunkt på de unga och framtiden.

I går presenterades pedagogen Camilla Koveros undersökning av 1 800 skolelevers relation till svenskan runtom i landet.

I morgon presenterar socialpsykologen Anna-Henning Lindblom sin doktorsavhandling med material om 2 500 personers relation till svenskan, bland dem elever i Borgå, Esbo och Ekenäs.

Vardera undersökningen innehåller gott om material och utgångspunkter till nytt – så till den delen är dubbleringen inte förgäves.

I intervjuer före sin disputation lyfter Borgåbon Henning-Lindblom (Bbl, HBL 23.8) fram det svenskas i Finland många olika former – likaså debatten om detta. Det är inte hela sanningen som sägs i de mest hätska webbinläggen och rubrikerna.

Detsamma har också hennes kollega vid Soc-o-kom Pasi Saukkonen visat i en tidigare undersökning, Mikä suomenruotsalaisissa ärsyttää? Debatten har, från både finskt och svenskt håll, innehållit ovetskap, missförstånd och en hel del prata-förbi-varandra.

Så det här viktiga med identitet. Henning-Lindblom är någonting viktigt på spåren när hon säger att man kan identifiera sig med flera olika grupper samtidigt. Det är sant.

Vi har förmodligen tänkt fel under årens lopp när vi har satt likhetstecken mellan språkkunskap och identitet. Den som är tvåspråkig är inte nödvändigtvis benägen att överge Svenskfinland. Den som talar fem, sex, sju språk är ju inte heller på något sätt splittrad för det, eller utan rötter och hem.

Från det kan man resonera vidare. Det är inte bara genom språk man identifierar sig. För en del är det en hemsk tanke att, hu, överge sitt modersmål! För andra är det bara så livet har sin gång och andra saker blir viktigare.

Vi saknar fortfarande den stora finlandssvenska undersökning där vi, utan att moralisera, kartlägger hur människor har bevarat svenskan som livets andra, tredje eller fjärde ledstjärna. Någonting annat har kommit på första plats - karriären, lusten att se världen, kärleken, någon ideologi eller livsåskådning, vadsomhelst.

Camilla Koveros undersökning understryker också hur det svenska Finland inom sig är olika. Mest markant är hur snabbt de tvåspråkiga hemmen i huvudstadsregionen blir fler. I en förstaklass i en modern, finlandssvensk enhetsskola med åk 1–9 ska långt fler av höstens ettor ha det finskt-svenskt tvåspråkigt därhemma än vad niorna några korridorer bort har.

Så kort är en skol- och språkgeneration. Så snabbt sker förändringen. Bara var femte femma eller sexa i Koveros data över huvudstadsregionen kommer längre från helsvenska hem. Framtiden är redan här.

Samtidigt är Österbotten ett annat land. Där säger den absoluta majoriteten av eleverna i Koveros undersökning sig ha problem med finskan.

Där har Kovero också gjort 2012 års nyskapande grepp och lyft dialekten på bordet som "det andra modersmålet". Ofta är den så stark att den måste skiljas från högspråket; en nästan tabubelagd, smågenerande faktor, som inte hittills har tagits upp på tal om tvåspråkighet. Men den som talar dialekt med sina föräldrar, skriver Kovero i fetstil, är tvåspråkig.

Det finns mycket nytt och många ting i tiden att beta av i de två forskarnas senaste svenskfynd.