Människor är kärnan i all historieskrivning

På lördag har det gått exakt trettio år sedan Börje "Fischa" Forslund pensionerades. I över arton år hade han arbetat som gatsopare i Borgå. Kvasten skulle han ta hem som minne, sade han den sista arbetsdagen, i en intervju för Borgåbladet. Han var inte bara känd för sitt jobb, utan också en ivrig fotbollsentusiast, som inte missade en enda Akillesmatch. Forslund hade själv varit fotbollsdomare och dömt hundra matcher, både nationella och internationella.

Börje "Fischa" Forslund är en del av stadens historia, på samma sätt som alla andra invånare. När de pensioneras får de kanske sina sista fifteen minutes of fame, men sedan bleknar ofta bilden av dem i den stora historieboken.

Det är som med historieskrivning överlag; de mest praktfulla hjältarna lyfts upp och prisas, som om de hade fötts ur sin egen genialitet. Ändå var det vanliga människors slit och svett – i kombination med ångkraften – som lade grunden för välfärden och alla mecenater som såg till att konstnärerna inte svalt ihjäl. Utan de vanliga människornas slit hade många av Finlands storheter inte sysslat med annan kreativitet än göra kreatur av kottar.

I sin måndagsledare pekade Uusimaa på en förekomst av samma fenomen, om hur gräsrötternas lokalhistoria är osynlig i Konstfabriken:

"Nya ståtliga kulturpalats uppförs lite varstans, men de har inte en berättelse. Konstfabriken har en, och det är bra att minnas de dagar då man firar. Konstfabrikens historia inleds inte på 1980-talet, då staden köper Fiskars' gamla fastighet", skriver Uusimaa.

Tidningen slår huvudet på spiken. Var är Konstfabrikens historia? Var är berättelserna om de talrika Borgåborna, frågar tidningen, de som tjänade sitt levebröd med att tillverka hästskor eller tavelramar, de som slet med krigsskadeståndsproduktion?

"Varför döljs Konstfabrikens historia, som om den vore något att skämmas över", frågar Uusimaa.

Det är en befogad fråga. På en av de vackra röda tegelväggarna har man bevarat den skojiga gamla texten, ditkluddad med vit målarfärg: "Avanti tulee, oletko valmis? Regnet kommer, är du redo!" Men i övrigt är det ganska sterilt. Var är människorna, Konstfabrikens historia?

Det är smått skojigt att Konstfabriken i sommar har haft en utställning om den påhittade industrijätten Bonk (I morgon är sista möjligheten att de se den!). Det är väldigt fint att centret fått hitt den geniala Bonk-helheten och dess fantasieggande visuella saga om defunktionaliserade maskiner. Men när blir det dags för äkta industrihistoria, som en permanent del av upplevelsen Konstfabriken?

Här kommer en idé: Tala med gamla invånare, be dem berätta om gamla Borgåbor som arbetat i något av de talrika företag som verkat på andra sidan ån. Området är ju mycket mer än den lilla fabrikssmula som nu är kvar. Låt sedan dessa människor själv berätta, eller intervjua deras barn och barnbarn. Förstora upp en stor bild av varje individ, förse den med en berättelse: "I denna byggnad arbetade N.N. åren …" Krydda med lite mer personliga fakta, rama in. Häng upp dessa tavlor lite varstans i Konstfabriken; det ska vara en upplevelse att se dem: "oj, där är en till". Och varför inte också några svartvita fotografier av omgivningen, upphängda med samma logik som de edelfeltska skyltarna? "Så här det såg det ut på denna plats år …" Konstfabrikens, västra åstrandens och hela Borgås historia kunde speglas genom människorna, individerna, alla olika fischaforsblomar. Det är trots allt de som skapat det som i dag är Borgå.