Upphovsrätt - låsa och kasta nyckeln?

Efter årets slottsbal spred ett foto sig med bittarnas fart över jorden. En av presidentens gäster hade haft den tveksamma smaken att låta snitta in spelföretagets Angry Birds logo i en röd balklänning. Över hennes högra armhåla, halvt upp och ner, hängde en arg fågelfigur med grant orange näbb.

Den som till sist var mest angry och arg, var dock fotografen som hade tagit bilden, i en utvald pool om cirka 30 fotografer. Hans bild snattades friskt på Iltalehtis webbplats och dök upp i medier och bloggar världen över. Bara några få hörde av sig om att få betala den, någon för att byteshandla med en länk till fotografens webbplats. Om hans pris gick över 100 euro lade man på luren eller lämnade hans mejl kalla.

Så är det på internet. Den lilla torva vi som professionella fotografer och journalister har slagit vakt om naggas i kanterna. Så väldigt många andra kan också fotografera och skriva som vi – och vara på plats där inte vi kan. Med en blogg och en server har också de en kanal till den stora publiken precis som vi.

Så priset på begagnade bilder och texter har för det första rasat radikalt. Motsvarande saker görs på frivilligbasis och folk vet vid det här laget var gratismaterialet finns på nätet. Hade slottsfotografen sålt sin bild på professionell väg hade han fått några tiotal dollar av ett par tidningar, tillstod han efteråt.

Mera var han och några kolleger då arga för själva principen. En av hans kompisar försvarade honom med ett tårdrypande (och vulgärt) blogginlägg om att slotts-Matti var en trebarnsfar som har rätt till smör på sitt bröd och att man inte "ska suga hans testikelsvett innan han är död".

Vidare är det, för det andra, numera urlätt att digitalsnatta och återanvända material långt borta från upphovspersonen. Man vet att han eller hon ändå aldrig kommer att se den tyska powerpointserien, det italienska medlemsbladet eller den bolivianska ortstidningen.

Problemen kring upphovsrätten som vi känner den blir allt mer komplicerade. Den som skapar, skriver, komponerar får avväga: ska man verkligen ta betalt för vartenda ett exemplar? Eller ge bort en del som gratisprover och marknadsföring på mobilen och webben? Musikbranschen har redan vadat i det träsket; andra får lov att vada efter.

Upphovsrätten behöver formuleras så att det fortsättningsvis går att tekniskt följa upp det man vill kontrollera. Och det behövs globala lagar mot piratism och plagiat.

Men fallet med Angry Birds-fotot från slottet är också en signal om att vi som gör unikt, skapande arbete inte längre kan låsa in oss i ett ideal om att det är på något vis är bra om våra alster publiceras så lite som möjligt. Det är ju bakfram i en bransch där man rimligtvis strävar efter att bli så spridd och läst som möjligt. Sedan är all text och bild förstås inte mer än engångsvara, och för dem ska man ha dags- och månadslön.

Ska man vara med i den snabba medievärlden måste man – mediehus som mediearbetare – dessvärre hänga med. Konsumenterna där ute kan i dag köpa mobila appar, hela små dataprogram, till sin telefon för ett par euro. Varför kan de då inte köpa bilder från ett avlägset Finland, för eget bruk, i samma priskategori? Och så gör man vinsten på volymen, som bisin sa när han köpte för en mark och sålde för två.

För att tala i rena marknadstermer – som de flesta av oss accepterar – så är det sent att be om lagens draghjälp den dag man redan har prissatt ut sig från marknaden där ute, eller inte brytt sig om den nya tidens säljkanaler.

Så sitter man där sedan med sina opublicerade bilder, sina barn och sitt smör.