Krig och media går in i en ny fas

Ibland anser folk att medierna blåser upp saker i onödan. Att löpsedlarna ljuger, överdriver och kokar soppa på spik. "Hur stora bokstäver ska ni använda den dag Tredje världskriget bryter ut?", frågar man när finländska kändisars romanser trycks upp i bokstäver stora som en människohand.

Libyenkrisen håller på att avtona. Innan vi alls hade hunnit se den uppsjö av krigsreportage som förr var journalistikens stora topprestationer, så var alltsammans över. Plötsligt sitter de involverade krigsledarna redan i Paris på efterkonferens i salar som glimmar av röd sammet och guld.

Obehagligt nog verkar krig i världen allt mera handläggas i tysthet. Det skrivs allt mer finstilt om dem. Så fonter och typsnitt kommer nog att räcka till.

Samtidigt skapas allt tydligare ett bildberättande och en storytelling som inte har så mycket med verkligheten och sanningen att göra. Huvudsaken att man illustrerar, liksom. Till och med för en finländsk civiltjänstgörare bör det vara uppenbart att de unga libyska män som på tv har åkt, tjoho, omkring på Toyota-pickuppar med lånta missiler och tunga kulsprutor på flaket inte har kunnat ha en verklig militär betydelse.

Kriget i Libyen har förts av andra, med en styrka och professionalitet som känns obehagligt mörklagd. Ju mera kampen om den sista oljan i världen framskrider, desto mindre får vi vet om hur den förs.

När Slobodan Milosevics och Saddam Husseins regimer angreps 1999 och 2003 var det internationella bildmaterialet av bombarmador och jaktplan som startade från baser i England, Italien eller USA stort.

I dag, år 2011, vet vi som mediekonsumenter kusligt nog så gott som ingenting om den insats som verkligen rökte ut Moammar Gaddafi till någon bunker, därifrån han nu sänder sina desperata meddelanden.

Vid en finlandssvensk nyhetsredaktion är det inte mycket vi kan göra. Vi sitter i huvudsak i ändan på en bredbandskabel och tar emot det som den internationella nyhetsindustrin förmedlar.

Så har det förmodligen gått till när vår utrikesbevakande presskollega HBL har publicerat förstasidesbilder, där en som föreställer en masscen av Gaddafi-motståndare (Hbl 23.8) alldeles uppenbart är ett fotomontage. Den andra bilden av libyska rebeller ska igen vara tagen i Qatar (24.8). Det är förstås möjligt att förklarande bildtexter har fallit bort. Eller att bilderna hursomhelst illustrerade vad redaktionen ville säga.

Den alternativa rapporteringen i sociala medier och på bloggar kan man ju ty sig till. Men den igen är ofta så antiamerikansk, eller full av konspirationsteori, att den inte är trovärdig den heller.

Dagens journalistiska tradition omfattar bland annat krigsreportagets framväxt, inte minst kring Vietnamkriget på 1960-talet. Frågan är var dessa reporterhjältar finns i dag – om de nu sedan var omutliga och omanipulerade på sin tid de heller.

Konfliktrapporteringen verkar i dag överlag vara fegare och mera inbäddad i hemlandets intressen. När regimen i Egypten störtades i februari 2011 fanns det väldigt lite modig bakom-linjerna-rapportering. De internationella mediehusen förlitade sig på lokala stringers och på bilder som kom in via de berördas digitalkameror och Facebook.

Bilderna var i och för sig mera människonära och gripande än foton som mången pressfotograf kunde ha lyckats ta. Samtidigt kan man fråga sig om de var opartiska och självständigt observerande så som en klassisk reporter förutsätts arbeta.