Tänk om skeptiker hade fått bygga eurozonen

Ett samarbete som inte omfattar en exit-möjlighet har ett allvarligt systemfel. Så stod det i Borgåbladets ledare den 18 juni. Nu har det klarnat att euron har detta systemfel. När den monetära apparaten skapades tänkte ingen på möjligheten att det kunde bli aktuellt med att demontera härligheten. Oprofessionellt så det förslår.

När euromaskineriet producerades, bar montörerna rosa brillor. Det handlade om fartblindhet, maktfullkomlighet. Samma maktfullkomlighet som hittas i toppskiktet i EU:s verkställande makt, EU-kommissionen: de kan bränna av 75.000 euro i ett nattligt Amsterdam: "en förunderlig natt med trendiga cocktails, överraskande uppvisningar och dj-världens toppartister".

EU-eliten förlustar sig på sätt som får den mörka medeltidens värsta bacchi dyrkare att framstå som renlevnadsmän. Med vinningslystnad och humbug inmurade i elfenbenstornets fundament går det som det går:

"Den europeiska valutaunionen är en union mellan de stormrika och de fattiga skojarna. Skojarna vill inte lämna en sådan union, utan köra med Porsche till det bittra slutet".

Det sade Stefan Törnqvist, vd för Ålandsbankens finansbolag Asset Management, i Talouselämä (13.1). Han ansåg att sannolikheten var 80 procent att eurosamarbetet splittras inom några år. Det var förstås inte bankens officiella syn, vilket Talouselämä påpekade. Samma banks placeringsdirektör räknade med en sannolikhet på "bara" 20 procent. Hur många ekonomer hade för bara ett par år sagt att eurosamarbetet ens kan splittras?

"De senaste 18 månaderna har det blivit uppenbart att eurozonen saknar både institutioner, ekonomisk kultur och framför allt politiskt ledarskap för att hantera ekonomiska kriser", skriver Aftonbladets Katrine Kielos i sin ledare.

EU och dess eurofamilj är ingalunda bankrutt. Problemet är politiskt.

Symtomatiskt är att unionen brister kapitalt i ledarskap men är övereffektiv då det gäller att skapa allsköns organ som funderar ut nya indoktrineringsmekanismer för unionsfundamentalismen. Mitt i finanskrisen har Europaparlamentets kulturutskott beslutat att EU-flaggan borde sys på alla landslagströjor i alla idrotter i alla medlemsländer.

Nästa steg: en officiell EU-hälsning?

Europorschen susar fram med EU:s nationalhymn – Schillers Ode till glädjen och Beethovens toner – på full volym i surround-systemet. Musiken överröstar ropen om att EU länge varit en union med en A- och en B-klass. Västrom och Östrom.

Europeiska unionen och eurosamarbetet är bra projekt. De borde bara ha byggts upp av skeptiker och kritiker. Det hade klarat av att slå upp funktionalitet och ändamålsenlighet i ordboken.

I Talouselämä sade Törnqvist att han är säker på att det i någon bunker (märk ordvalet!) sitter folk som studerar hur eurosamarbetet kunde demonteras. I så fall borde den finska marken, menade Törnqvist, bindas till den tyska, för att Finland skulle kunna åka med i suget efter Tyskland. Han förundrade sig också över att det är folk i mottagarländer som protesterar och inte folk i de länder som ska betala kalaset. Törnqvist undrade om han själv borde ta ett bobollsträ och sticka till Bryssel (jo, så här skrev faktiskt Talouselämä).

Det är som Katrine Kielos säger: krisen handlar om oerhört mycket mer än grekiska skulder. Det är därför som den är så skrämmande.

Kanske det är dags att låta euroriket falla eller i alla fall demonteras? Det är bättre att göra det aktivt, kontrollerat, än som ett passivt offer.