Tidningen som kunde ta bladet från munnen

Östnyländska Fanny Lindholm med rötter i Borgå har vid årsskiftet tagit över som chefredaktör för Studentbladet. Det sker dessutom i en högtidlig vända i tidningens historia, då den i år fyller 100 år.

Det blir ett utmanande jobb. Ett tidstecken är nämligen att Studentbladet inte har en självklar plats i den offentliga debatten. Det upplevs tvärtom vara ganska tyst om den. Det samma gäller de studerande som samhällsklass i allmänhet. Studentbladets utgivare, "nationernas förbund" SSI, har också beslutat att banta ner Studentbladets utgivning. På sitt nya sekel blir Studentbladet en månadstidskrift och mera ett magasin.

Men så har mycket förändrat sig sedan år 1911 då tidningen sjösattes – föreställningen om ungdom, om studier, om arbetslivet. Så är det trots att det här med att "skola sig" (för att använda finlandismen) är en sak som rätt så tydligt nedärvs från släktled till släktled.

När den unga i huset så lämnar Lovisa för någon studieort förblir det inte heller alltid så klart för mamma och pappa hur tiden därborta riktigt fördelar sig mellan studier, småjobb, partyn och polare. Det är det inte heller för den som slumpmässigt under årens lopp har tagit upp ett nummer av Studentbladet. Tidningens generationer är korta och varje ny chefredaktör har i regel som mål att göra någonting annorlunda än den föregående. Många har också under de senaste årtiondena mera varit ambitiösa journalister än direkta samhällsdebattörer.

Studentgenerationerna har under årens lopp satt sina spår, likaså det jubilerande Studentbladet. Som tidigare chefredaktörer och medarbetare finns allt från nobelpristagaren i medicin Ragnar Granit (som också var en skicklig debattskribent) till namn som Georg Henrik von Wright, Göran von Bonsdorff, Yrsa Stenius, Pär Stenbäck, Kjell Westö, Carl Haglund, Anna-Lena Laurén – för att inte missa två mediechefer i regionen, Stefan Holmström och Mikael Crawford. På finska stoltserar kollegan Ylioppilaslehti från 1913 med att Urho Kekkonen och Paavo Lipponen har varit chefredaktörer där.

Akademiskt sett är Östnyland rätt så "vitt på sjökortet". Ingen akademisk utbildning har placerats i det här landskapet, som dessutom försvann vid årsskiftet. För att få högskoleutbildning åker östnylänningarna dessutom oproportionerligt mycket ända bort till Åbo Akademi, trots att andra universitet och högskolor finns vid vägen dit.

Desto mera angeläget blir det då ur östnyländsk synvinkel att en röst som Studentbladet inte bara speglar vad som händer på kalas och nationshippor på studieorterna. Vi är glada om den samhällsrösten också tydligt kan återge vad som rör sig i huvudet på den generation som utbildar sig i dag. Det är ju de som i morgon ska sitta i förarsätet och köra vårt samhälle.