Språkdebattens olustiga spegelbild

TV2:s stora debatt om "tvångssvenskan" i tisdags påminde om den obligatoriska julfesten på skolan. Det mesta tryggt och lika som i fjol, tippetapp, men ibland någonting som sträcker på nackarna för en fin soloinsats som glimmar till.

Yles upplägg var "fjolårets julfest". Kanalens föregående stora show, den såkallade homokvällen, hade lett till ett svall i samhället som inte var alldeles litet. Ändra inte det som funkar.

Några stilpoäng på den finska sidan av studiogolvet går till Suomalaisuuden liittos nya ordförande Sampo Terho, 33, vicemepp för Sannfinländarna. Till skillnad från tidigare fennomaner på posten verkar han inte, som förriga konferenciern sa, ha rötterna framför sig.


I språkdebatter målar man ofta ut historiska oförrätter över flera sekler. Men ju mer man förstår att de inte går att ställa till rätta under en generation, desto mera kan debatten gå framåt med konkreta steg.

Andra stilkommentarer faller på den svenska sidan. Där satt de två östnyländskt födda SFP:arna Björn Månsson och Mikaela Nylander på första raden.

SFP måste sannerligen akta sig för att inte bli en sannfinländsk spegelbild, ett slags "sannfinlandssvenskar" som för evigt tror på sina egna kluriga argument av typ "rättighet! - inte tvång", och på sitt eget lite tålmodiga småleende.

De tyngsta inläggen i tv-debatten hade tvåspråkiga Päivi Storgård. Hon belyste hur det är om man inte kan föda barn, vara psykiskt sjuk, eller dement på sitt modersmål.

Många finskspråkiga har tyvärr den blinda fläcken. Och de rår inte ens alltid för den. De har aldrig tänkt på hur det är att vara svag och utsatt och att just då, för stunden, känna sig som i främmande land.

Ett mantra som borde bytas ut – ordet men inte innehållet – är "den svenska servicen". Det blir bara fel att tjata om den, i synnerhet om man i samma andetag säger att människor i hela landet ska läsa svenska för att de aldrig kan veta om de en dag hamnar på jobb i "den svenska servicen". Det andas den gamla frasen om hur svårt det är att få bra tjänstefolk.

Själva ordet har gått sönder. Ändå ska vi högt och fritt kunna säga att vi, som alla andra, i stunder när det inte finns något annat val, vill leva ett fullt liv. Och till det hör vårt språk.

För SFP vore det ett fantastiskt uppsving att under de kommande månaderna fram till riksdagsvalet hitta den lösning som flyttar den obligatoriska skolsvenskan åt sidan som det hinder som stoppar all fortsatt debatt.

Mikaela Nylander var i tv på rätt spår med tanken om att frågan mest är majoritetens egen fråga. Stöd de goda förslag som görs på finskt håll. Bidra med det vi vet om språk och tvåspråk. Låt majoriteten själv debattera hål på dåliga förslag. Spela död ibland.

Visa att vi inte bara kan le, utan också lyssna.