Prinsessan, professorn och vårt liv på svenska

Kronprinsessan Victoria har börjat hålla korta, "improviserade" tal till folket. Så det är ju tur att det alltid finns en mikrofon, mixer och högtalare på plats när hon vill vara spontan...

Ett sådant tal höll hon också på stadshusets balkong i Helsingfors under sitt senaste besök - på svenska. Gesten uppmärksammades förvånansvärt lite. Svenskspråkiga medier gjorde inga större rubriker om kronprinsessan som så glatt talade svenska utan tolk. Ledande finska medier hade heller ingenting att anmärka på att den forna kolonialmakten stod där och förutsatte att 8 000 människor på Salutorget skulle förstå svenska.

Victoria talade enkelt och långsamt så att alla skulle förstå. "Tvångssvenskan" var långt borta det ögonblick då hon för att vara riktigt tydlig lade handen mot sitt bröst och sa att Finland fanns i hennes hjärta. Folk nickade. Hjärta, se on sydän.

I Svenskfinland är det lite akvarium över att vi samtidigt debatterar svenskan utan att egentligen notera Vickans symboliska gest. Istället känns det svartsjukt som om kronprinsessparet hade "stuckit på fel kalas" när de två for till Lahtis, där 3 000 finskspråkiga trängdes och jublade, också där.

Och ändå vet vi att finnarna i detta land kan gilla Sverige hur mycket som helst alldeles oberoende av oss.

Själva har vi finlandssvenskar i all tysthet blivit lite mer "östsvenskar" tack vare tv. Svensk tv-underhållning tar sin plats och kompletterar eller ersätter FST. Elin och Geir i svenska Idol, med rötter i Finland, är mer kända för många av oss än de finnband som deltar i vår egen Eurovisionsuttagning.

Det är bra att föra den här diskussionen i Lovisa – uppkallat efter Sveriges kronprinsessa och senare drottning tio generationer före Victoria; den tyskfödda, välutbildade Lovisa Ulrika (1720-83).

Det gjorde också språkprofessor Fred Karlsson på Svenska dagen. Hans faktaspäckade festtal på gymnasiet i lördags är ett bra exempel på det nya, mera mångsidigt reflekterande sättet att diskutera svenskan i Finland. Det vore bra om någonting av hans grepp kunde leva vidare som "Lovisaandan".

Lovisaandan kunde lära att vi lägger bort något av bilden av att livet på svenska är en ständig kamp mot ett ogripbart hot. Den som hotar, hotar ju sällan någon av oss personligen, utan har helt enkelt åsikter om vad som är viktigt ifråga om att leva i vilket europeiskt land som helst. Vi kunde också minnas att vi i 100 år har balanserat svenskt och finskt genom välavvägda beslut som vi känner till för lite.

Lovisaandan kunde vänja oss vid att man inte är det språk man talar, utan att man är människa tillsammans med andra på de språk man kan. Det är som med prinsessan på balkongen. Redan hemma i Stockholm hade hon tänkt ut att det är den goda viljan som räknas.