De som söker mer än avkastning blir allt fler

"Är staten stundvis en åskådare, stundvis den som reparerar skadorna? Den finns en beställning på goda regleringssätt för finansmarknaden." Så här inleds en bankkritisk artikel i tidskriften Yliopisto (9/2010). Tidpunkten för artikeln kunde knappast vara bättre. Högsta domstolen behandlar frågan om danslärarparet Åke och Leena Blomqvist fick bristfälliga placeringsråd av Nordea, vi har i färskt minne den grekiska finanskrisen som skakade EU, och på Emsalö arbetar Lars Österman med att grunda ett parti som vill ta upp kampen mot bankerna.

När finansmarknaden skakar är det många som efterlyser tryggare alternativ är nuläget, där banker för varje deponerad "riktig" euro skapar ytterligare tio euro i skuldpengar. Somliga pekar på hur den amerikanska delstaten North Dakota sedan 1919 har haft en egen federal bank som klarat alla kriser och på ett framgångsrikt sätt som gynnat samhället. I USA, som sägs vara den fria marknadsekonomins vagga, undersöker som bäst tio delstater möjligheten att grunda motsvarande federala banker som i North Dakota.

Håller något avgörande på att ske? Nej, knapppast. Men det kan inte skada om konsumenterna får nya alternativ. Vi ska såklart inte tro att federala, statsstyrda eller på annat sätt samhälleligt kontrollerade banker utgör någon garanti för säkrare investeringar: i Spanien är det uttryckligen den offentliga sektorns finansinrättningar som har pumpat upp prisbubblan på fastighetsmarknaden. I stresstest har de fått ett sämre betyg för sin risktagning än de ordinarie, privata bankerna.

Hela frågan om risk och avkastning kan inte heller begränsas till att vara bankernas och övervakningsmyndigheternas problem. Kunderna vill ha bättre avkastning. Åke och Leena Blomqvist ville ha bättre avkastning. Och då ökar riskerna. Bankernas risktagning har en direkt koppling inte bara till det faktum att bankernas ägare vill ha en avkastning, men också till det att folk som investerar sina pengar hungrar efter högsta möjliga utdelning. Om så inte vore fallet, skulle bankerna skylta stort med "Säkra investeringsalternativ" och inte med den möjliga avkastningspotentialen.

Sedan är det en helt annan sak om banken på ett tillräckligt utförligt sätt redogjorde för blomqvistarna om riskerna. Det är en gråzon som Högsta domstolen får ta ställning till. Oberoende av hur det går i fallet, kommer processen att påverka folks attityder. Det kommer i sin tur också att leda till att allt fler börjar se sig om efter annorlunda alternativ, såsom så kallade sociala banker. Svenskarna har redan sin Ekobanken, danskarna har Merkur och norrmännen har Cultura Bank. Dessa tre fick för övrigt Nordiska rådets miljöpris i år.

"De alternativa bankerna kan bidra till en mer hållbar och värdeorienterad utveckling av det finansiella systemet (…) på ett sätt som främjar en bra samhällsutveckling", säger Kristoffer Lüthi, vice vd på Ekobanken, som lånar ut pengar enbart till ekologiskt, etiskt och socialt hållbar verksamhet. Bankens kapitaltäckningsgrad är 32 procent, vilket är en svindlande trygg nivå jämfört med de 8 procent som banker förutsätts ha.

De sociala bankerna ersätter aldrig de traditionella bankerna, men kan utgöra ett viktigt komplement på jättarnas marknad. "Bankerna är för stora och komplicerade", säger också Heikki Koskenkylä, pensionerad direktör för finansmarknadsavdelningen vid Finlands Bank (Yliopisto, 9/10).

Det finns en efterfrågan för alternativ. De som anser att det finns viktigare värden i livet än en hög avkastning blir allt fler. De sociala bankerna är ännu pyttesmå, men ändå ett relevant alternativ för en växande målgrupp.