Folkets åsikter och de folkvaldas makt

I november slängdes arbets- och näringsministeriets kalkyl om Finlands framtida energibehov i skräpkorgen. Varför? Jo, prognosen var alltför försiktig, ansågs det inom industrin, närmare bestämt skogsindustrin. Ministeriet räknade att det år 2020 behövs en ny reaktor för att klara av behovet på 91 terawattimmar. Men efter industrins tillrättavisande lobbning blev det 98 terawattimmar. Det här bäddade för att regeringen gav grönt ljust för två reaktorer.

På ministeriet tror de ännu på den första kalkylen: "Såklart håller vi fast vid den. Vi kom fram till prognosen med en specifik analys och kan motivera den," säger industrirådet Arto Lepistö (Yle Uutiset, 16.5). Lepistö tillägger ändå att 98 terawattimmar, med vissa förbehåll, kan vara en "ok" kalkyl.

Skogsbolaget UPM var en av de stora bakom justeringen. UPM har reserverat 29 procent av den el som ska komma ur den absurt försenade Olkiluotoreaktorn OL3. Bolaget är förstås med i OL4. På detta vis helgarderar UPM sig: om skogsindustrin får ny fart finns det förmånlig el – om det bär neråt så drar man in pengar på elexport. Den nuvarande trenden tyder på att skogsbolaget sannolikt sakteligen kan börja kallas ett energibolag.

Hela reaktorlovsprocessen har inneburit lobbning på alla nivåer. På individnivå har kärnkraftsfrågan engagerat många privatpersoner som inte ägnat sig åt politik; nu uppger de hur de personligen ringt flera riksdagsledamöter för att påverka, samt uppmanar andra till aktion.

På expertnivå väcker atomkraften också känslor. Teknologie doktorn Jari Ihonen har av sin arbetsgivare VTT fått en skriftlig varning för sin kritik mot kärnkraftsprocessen. Detta är beklämmande, nej, vidrigt. Om riksdagens ekonomiutskott ville höra Ihonens åsikter är hans åsikter rimligtvis också intressanta för allmänheten. I en så stor fråga som kärnkraften kan vi rentav anse att det är hans moraliska plikt som expert att lyfta upp det som han anser har gått fel.

Tyvärr har kärnkraften alltid varit ett tema som också tystat många riksdagsledamöter. De säkra ja- eller nej-sägarna har utgjort små grupper jämfört med den stora janejkanske-gruppen, mumlarna. Och sedan, då det avgörs i plenisalen, har nästan alla mumlare sagt ja till mer atomkraft. Denna osäkerhet är ett symptom på hur svårt det är att rösta om lösningar som har effekter i tusentals generationer.

Idag röstar i alla fall med högsta sannolikhet en förkrossande majoritet av riksdagsledamöterna för mer kärnkraft. Det finns inga nya avgörande fakta som kan slängas på deras bord. Oberoende av om de demonstrationer som planerats lockar folk som aldrig förr, är slutresultatet givet.

Kanske det är därför Carina Holm i Åbo Underrättelser närmar sig frågan genom en ledare i brevform, till "Bästa riksdagsledamot". I sitt "brev" räknar Holm upp de talrika argumenten mot kärnkraft, men framför allt ställer hon den delikata frågan om politikerna verkligen vet vad de gör.

"För du har väl tänkt? Det har du ju. Mycket och noggrant. Eller hur? Det hörs lite dåligt, vad säger du?"

Ett ja till två nya reaktorer är inte framsynt. Ett ja är också att gå emot folkets opinion, eftersom de som inte vill ha en enda ny reaktor utgör hälften av invånarna. En storsatsning på kärnkraft innebär högst sannolikt också att visionerna om all framtida förnybar energi inte blir mycket mer än tomt prat. Ett ja idag är att gå den breda vägen, ett enkelt sätt att A) producera mer el B) exportera mer el C) inte behöva anstränga sig med krävande nytänk (låt nästa riksdag gör det).