Varken fängelse eller bondgård

Civiltjänst HBL, VN och ÖN  (8.10) berättar om civiltjänstgöraren Oliwer Bäcklunds negativa erfarenheter av utbildningsperioden. För mig var perioden en till den grad positiv och nyttig upplevelse att jag beslöt att utföra hela min tjänstgöring vid centralen, och skulle därför vilja bidra med några alternativa synpunkter.

Beskrivningen av Civiltjänstcentralen som en kombination av ett fängelse och en bondgård är inte en jag känner igen – tvärtom fann jag atmosfären öppen och välkomnande och hittade många nya vänner bland de andra tjänstgörarna –i deras sällskap gick tiden fort. Utanför utbildningen fanns många möjligheter till program: allt från brädspel, bastu, och idrott (bland annat på centralens gym och fotbollsplan) till tv-tittande, nätsurfande, biljard och cykelturer. Endast utbildningen har närvarotvång: man kan fritt lämna området om kvällarna och nätterna ifall man önskar.

Ineffektiviteten och köandet på ankomstdagen beklagar jag – men då uppemot 200 nästan samtidigt anländande tjänstgörare skall identifieras, inkvarteras, obligatorisk information läsas upp, dokument signeras och civiltjänstgöringsintyg fyllas i tar det tyvärr en tid. Jag kan intyga att vi som sysslat eller sysslar med det arbetar så svetten rinner den dagen.

Vad personalens bristande svenskkunskap beträffar gäller det främst dem som handhar lokalvården vid centralen. Att tillhandahålla betjäning och information på svenska var dock aldrig ett problem under min tjänstgöring: det finns svenskspråkiga utbildningsansvariga (som översätter vid behov), och av den administrativa personalen har cirka hälften svenska som modersmål.

Receptionen å sin sida bemannas av civiltjänstgörare, och är således beroende av svenskkunniga tjänstgörare med intresse för uppdraget för att kunna betjäna på svenska (något som tidvis varit ett problem). Möjligen kunde mer aktiv rekrytering göras för att få även svenskspråkiga att intressera sig för receptionsarbetet?

De sämre möjligheterna att välja inriktning är beklagliga. Förutom rent praktiska dilemman, som en brist på utbildare och utrymmen, bör man även hålla i minnet att antalet svenskspråkiga civiltjänstgörare är rätt lågt; att två gånger per år ordna alla fyra inriktningar på svenska är således antagligen inte demografiskt realistiskt. Min egna kontingent hade ändå möjligheten att även välja inriktningen räddnings- och befolkningsskydd genom vilken ordningsvaktskortet kunde avläggas.

Totti Lohman
Studerande i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi, civiltjänstgörare vid Civiltjänstcentralens reception 2012-2013