Flyktingarnas språkval en ödesfråga för Svenskfinland

Dela

Verktyg

Större text Mindre text Skriv ut artikel Rapportera fel

Flyktingar När världssamfundet inte klarar av att lösa konflikter och krig förflyttas det oförrättade till vår närmiljö. Finland ligger fjärran från krigshärdarna men genom flyktingkrisen har vi på en kort tid blivit delaktiga av våldets grymma konsekvenser.

Vår skyldighet är att på bästa sätt ta hand om de som flyr för liv och hälsa. Huvudsakligen är det kommuner, organisationer, professionella och frivilliga som tar del i detta arbete. En snabb anpassning till de lokala förhållanden har lyfts fram som det bästa för att dessa medmänniskor skall känna sig välkomna och kan bilda sig en hållbar framtid. Signalerna från våra svenskbygder ger anledning till bedrövelse även om ljusglimtar förekommer. Dags att konkretisera.

I ett flertal kommuner med svensk dominans – förhoppningsvis inte i alla – har man gått in för att undervisa flyktingarna i finska såväl i söder som i Österbotten. Motiveringen, om en sådan finns, har bland annat i Åboland varit att flyktingarna ändå inte kommer att stanna på orten. En sådan motivering vittnar om att beslutsfattare i kommunen egentligen inte alls är intresserade av att integrera och anpassa flyktingarna i närmiljön. Snarare vittnar det om att man helst vill slussa i väg flyktingarna någon annanstans.

För det andra vittnar detta om att man nedvärderar sitt eget språk och felaktigt uppfattar finskan som det stora språket som öppnar möjligheter i motsats till det svenska som antas begränsa. För det tredje vittnar detta om att ingen plan föreligger hur få dessa flyktingar i arbete på orten eller hur aktivera dem för att få mera liv i utflyttningsbygder.

Tankesmedjan Magma och många andra, såsom Folktinget, har påtalat vikten av att integrera olika kategorier av invandrare på svenska som är ett av våra nationalspråk. Genom Folktingets agerande har statliga myndigheter fått lov att backa när det svenska har diskriminerats och endast finska har erbjudits invandrare. Det verkar vara betydligt värre att agera när svenska beslutsfattare kollektivt går in för helfinska lösningar i övervägande svenska miljöer.

I alla händelser har inga röster höjts i det offentliga. Är det ett medvetet medgivande eller ett uttryck för allmän förlamning? Visserligen är det ett känt faktum att svenskspråkiga ingalunda är säkra garanter för att värna om sitt språk. Många exempel finns särskilt inom bollsporter och handel där finska gjorts till allenarådande.

Sociologen Susan Sundback har kunnat konstatera hur tvåspråkigheten sänker den kollektiva viljan att agera för det svenska. I den nyutgivna boken Makten att kombinera uppmärksammar redaktörerna Stefan Sjöblom och Siv Sandberg en handlingsförlamning i tvåspråkiga kommuner. Samtidigt yrkar de på initiativförmåga och experimenterande. Initiativförmåga finns med många hjälpande händer, men hur är det i språkfrågan.

Måste det än en gång upprepas: svenskan är det stora språket och öppnar för nordiska kontakter och arbetsmarknad i en alltmer gränslös del av vår värld. Arbetslösheten är klart mindre bland svenskspråkiga i Finland. En god integrationsplanering med snabb implementering ger en injektion till avfolkningskommuner, deras barn ger liv i halvtomma klassrum och föreningslivet får förstärkning. Många flyktingar är välutbildade och initiativrika. Finland är betjänt av att fler kan kommunicera med landets västliga grannländer. Samtidigt skall vi välkomna olika nationaliteter i den finlandssvenska gemenskapen. Om inte det sker en snabb omvärdering i ett antal kommuner har något stort gått förlorat som vi kommer att få ångra.

Finns det över huvud taget något politiskt parti eller institution som kan styra och upplysa våra svenska beslutsfattare i tvåspråkiga kommuner i denna ödesfråga?

Jan Sundberg

Professor
Helsingfors universitet