Antingen eller?

Disa Qvarnström skriver i sin insändare (Bbl 16.11) om någon sorts klyfta i samhället mellan de pro-digitala och de som oroar sig för teknikens faror. Existerar faktiskt denna klyfta i verkligheten? Varför borde så viktiga frågor som en pedagogisk användning av informations- och kommunikationsteknologi ställa oss i två motsatta läger? Måste man faktiskt vara för eller emot i denna fråga? Personligen oroar jag mig för vad tekniken för med sig men ser samtidigt en massa möjligheter med den, framförallt vad gäller lärande. I vilken kategori befinner jag mig då enligt Qvarnström? Hindrar en måttlig och meningsfull användning av teknik oss på något sätt från att vara sant mänskliga och friska?

Skulle Qvarnström läst min tidigare insändare med eftertanke skulle hon kanske märkt att jag ingalunda påstod att teknik är något som borde ersätta och ta över allt det traditionella, utan bör betraktas som ett komplement till det redan existerande. Ett verktyg för lärande bland många andra. Vad jag ville ta upp till diskussion var frågan om vilka metakognitiva färdigheter dagens barn och ungdom behöver för att de skall klara sig i morgondagens värld och således försäkra att vårt samhälle är fortsatt konkurrenskraftigt. För att utveckla de rätta färdigheterna behövs ändamålsenliga pedagogiska metoder och meningsfulla didaktiska tillämpningar - inte teknik i sig. Jag har t ex aldrig påstått att digital teknik i sig främjar kritiskt tänkande, ansvar och empati. Däremot påstår jag att de i bästa fall för med sig nya och variationsrika möjligheter för att förverkliga en läroprocess, vilket i sig leder till att dessa färdigheter på sikt utvecklas.

I modern pedagogik ställs fokus allt mera på lärande i stället för på inlärning och undervisning. Lärande betraktas som en individuell process där man styrs mot gemensamt och individuellt uppsatta lärandemål. Vägen dit kan dock variera, pga skillnader i hur en individ lär sig. Eller borde alla lära sig exakt samma saker och på exakt samma sätt? Enklare skulle det vara ja, men knappast ändamålsenligt. Varför tycker så många att det ok att en lärobok styr lärande i stället för målet i sig? Många av dagens elever frågar vilka sidor de skall memorera, inte vad de skall lära sig, är det sunt? Hur är det med de elever som inte har lätt med t ex motorik, memorering eller gestaltning, missgynnas de inte av denna kutym?
Målsättningar, lärandemål och riktlinjer finns i allt högre grad inskrivna i läroplanen samt i de styrdokument som givits ut av Utbildningsstyrelsen och –ministeriet. Dessa baserar sig på långsiktiga forskningsresultat och de tar upp en ändamålsenlig användning av IKT upp som ett genomgående tema. Skall vi ifrågasätta dessa direktiv och riktlinjer endast för att vi som enskilda personer tycker på ett visst sätt och upplever teknologin som ett hot? Vad händer om en enskild lärare har rätten att neka en hel årskull rätten att ta del av detta kunnande enbart pga sin personliga övertygelse? Qvarnström vidhåller också att sökande av information på nätet riskerar leda till att kunskapen snuttifieras. Vad baserar sig detta på? Likväl snuttifieras väl vårt kunnande om vi endast använder oss av en källa, må det sedan vara nätet, bibeln, koranen eller en enskild lärobok där vi finner den ”absoluta sanningen”.
Begreppet digitaliserad undervisning är för mig obekant. Undervisningen kan väl inte i sig vara digitaliserad? Syftar Qvarnström här på någon form av nätpedagogiska tillämpningar eller något helt annat? Visst är även motoriska färdigheter viktiga men dessa övar man knappast så effektivt med hjälp av just en penna Visst är även ”utantillinlärning” eller memorering till en del stimulerande för hjärnan och en kognitiv färdighet som borde utvecklas, men vilken forskning visar att utantillinlärning sker bäst genom att läsa vissa utvalda böcker? Varför utgår Qvarnström för att man i användandet av IKT skulle sitta bakom en lysande skärm och fjärma sig från verkligheten. Gör man sådant på skolorna, så gör man fel. Punkt och slut.

Angående strålningsfrågan vidhåller jag fortfarande att forskningen inte kan uppvisa enhetliga bevis på den faktiska skadligheten i mobila enheters elektromagnetiska strålning. Jag avfärdar ingalunda den forskning som bl a gjorts av Leszszynski och inom Bioinitiative 2012. Visst väcker de resultat som kommit fram vissa farhågor, men jag undrar ändå om detta inte är fel forum. Tycker vi talar om en annan sak och på en annan nivå än en småskalig undervisningsanvändning av IKT. Eller är det så att denna strålning endast finns i pekplattor, datorer och mobiltelefoner och utgör ett extra stort hot just i skolmiljön? Är det inte i så fall t ex elledningar och radiomaster som är de stora bovarna i dramat? Borde kanske även användningen av mikrovågsugnar, kylskåp och annan elektronisk utrustning begränsas? Jag utgår från att vi måste kunna lita på att Strålsäkerhetscentralen i Finland gör sitt arbete enligt bästa förmåga och förbjuder sådan utrustning som överskrider de utsatta gränsvärdena.

Tycker även att det är ganska vågat att generalisera och därmed även nedvärdera vår tids ungdomar och barn med att påstå att de knappast orkar öppna en bok och har svårt att förstå Astrid Lindgrens böcker. Redan för mer än 100 år sedan talade man om hur dekadent och förfallen ungdomen var i och med att de läste för mycket och ägnade sig åt olika styggelser och banaliteter såsom kultur. Nu talar vi istället om hur förslappade de är, hur deras lärande är snuttifierat och hur dåliga de är på att läsa. Borde vi inte istället ha lite tillit till våra barn och ungdomar och ge dem de verktyg de behöver för att klara sig i framtiden? Kunskaper i IKT är ett av dessa verktyg, och de måste lära sig att använda dessa på ett förnuftigt och ändamålsenligt sätt. Är inte skolan en bra miljö för att utveckla dessa färdigheter? Visst måste vi vara medvetna om de faror Qvarnström talar om och ta dem på allvar – men att tro att detta sker genom att ta bort en pedagogiskt berättigad användning av IKT från skolvärlden är knappast den väg vi vill vandra. Redan nu är vi långt efter t ex just Kanada i användningen av IKT i undervisningen. Vi har knappast råd att tänka antingen eller då det gäller våra barn.

Qvarnströms försiktiga förundran på om jag även kallat en manlig chefredaktör vid förnamn (Bbl 29.10) upplever jag närmast kränkande eftersom det antyder att jag skulle ha någon form av manschauvinistiskt tänkande. Tycker att användandet av endast efternamn i en debattsituation står för ett avståndstagande som i mitt tycke hör till en svunnen tid. Om jag ställer en direktfråga till en person föredrar jag att använda personens förnamn. För mig är det individen som står i centrum, må det sedan vara fru, fröken, milady, sir, herr, hon, han eller hen. Ifall Micaela Röman blivit sårad av att jag kallat henne vid förnamn i stället för vid efternamn, ber jag om ursäkt.

Kristian Roos
Västerskog