Andras barn
Fosterförälder? Aldrig. Vi ville ha ett eget barn, ett barn som ingen kunde ta ifrån oss.
Vi var väldigt bestämda då det gav sig. Vi skulle ha ett eget barn, ett eget som ingen kunde komma och ta ifrån oss. Vi skulle adoptera, absolut inget snack om att vi skulle ställa upp som fosterföräldrar.
Vi gick på ett möte, obligatoriskt sådant, där information om adoption och fosterföräldraskap i korthet presenterades för oss. Föreläsaren tittade ut över oss som samlats i mötesrummet och sade: Jag skulle ha en hel hög med bebisar jag kunde dela ut bland er. Men, ni vill inte ha dem. Ni vill inte ha dem, för de kommer inte att vara era egna. Ni vill adoptera ett eget barn, men ni är inte villiga att ge ett barn ett fosterhem.
Jag fullkomligt kokade av ilska och blev sårad. Hur kan någon, som dessutom visade sig ha fått biologiska barn, säga så? Efter år av väntan och längtan förmodades vi ställa upp och ta hand om någon annans barn, bara för att återlämna barnet då den biologiska familjen fått ordning på sitt torp?
Aldrig.
Vi inledde ändå vår Pride-utbildning. Vi, som egentligen inte ville prata med någon om våra svårigheter, satt helt plötsligt och ofta i vår stora grupp och pratade om precis allt. Vår egen socialarbetare gav oss hemläxor, vi svarade på frågor om allt från sexliv till barnuppfostran. Socialarbetaren gjorde hembesök och kollade hur mycket vi tjänar, hurudant vårt sociala nätverk var och åt de bullar vi bakat.
Vi, med siktet på en kinesisk flicka. Trodde vi.
Jag har en inte helt enkel bakgrund. Det fanns stunder i min barndom då jag bara hoppades att socialen skulle komma och ta mig och mina syskon. Det minnet dök upp under vår Pride-utbildning. Minnet utvecklades till en tanke.
En tanke om att kanske våga öppna dörren för ett barn, i rollen av fosterförälder.
Det som bar, var tanken på att barnet, också om det togs ifrån oss, skulle kunna tänka tillbaka på sin tid hos oss som en bra tid. Som en tid i en normal familj.
Så, vi vågade satsa på att bli fosterföräldrar. Det är det modigaste valet vi gjort i våra liv och samtidigt också det lyckligaste valet vi gjort.