Jon Lindström: Soffan och filmen
De delar ut stödmedel för film är i högsta grad utsatta för kollegiala påtryckningar, skriver Jon Lindström.
Egentligen hade jag tänkt skriva om ett filmprojekt som fyllt mitt huvud de senaste åren, men så minskade plötsligt förutsättningarna för ett produktionsstöd, grundbulten i all filmfinansiering. Thrillern om Dag Hammarskjöld riskerar att kraschlanda precis som hans flygplan gjorde under Kongokrisen 1961. I varje fall ser det ut så just nu. Attentatet på FN:s generalsekreterare planerades enligt nya rön av västerländska underrättelseorganisationer i konspiration med multinationella gruvbolag. Och i vårt manus fullföljer de också planerna.
För att skingra tankarna svarar jag på en annons på Blocket. I den lyser en Mio-soffa likt en röd rubin och bara ber om att få ersätta vår sorgligt nedsuttna och bleksiktiga soffa med minst 30 år på nacken. Soffan finns ute i Saltsjöbaden i ett boende för välbärgade pensionärer. Ägaren, en äldre herre med bruten nacke och stödkrage (som avråtts från att nicka av sin läkare) har kallat in sin synnerligen effektiva juristdotter som förhandlare. Efter en kort stund står vi där i besittning av soffan – till vilken hör en pösig fåtölj. Nu först börjar jag fundera på hur vi ska få hem de tunga pjäserna som knappt går att rubba med handkraft.
En beslutssituation där en person kan tänkas vara partisk eller där det finns någon särskild omständighet som kan rubba förtroendet för personens opartiskhet kallas jävig. Jag har inga problem med det; de som exempelvis delar ut stödmedel för film är i högsta grad utsatta för kollegiala påtryckningar. Och vänskapskorruption är en lika svårbemästrad företeelse i denna fåhövdade bransch där många ekonomiska beslut kan anses delikata. Redan när jag gjorde min första långfilm Hemåt i natten uppstod jävsdiskussioner. En del ansåg att det räckte med att jag och Jörn Donner, som delade ut fondmedlen, båda är finlandssvenskar och då måste vi ju vara släkt eller nära vänner.
Trots 780 vänner på Facebook hittar jag inte en enda som jag kan förmå mig till att be om bärhjälp. Antingen är de i lika dåligt skick som stödkragspensionären eller alldeles för intellektuellt opraktiska, för långt borta eller inte alls några ”vänner”. Mer än hälften har jag aldrig ens träffat i verkliga livet och filmarbetare är man bara dödspolare med under inspelningen. Om jag befunnit mig i min hemstad Hangö hade bärhjälpen däremot varit snabbt fixad. I småstadsnätverket trivs de analoga vännerna, där praktiserar man tjänster och gentjänster.
Jag funderade på att försöka ångra köpet, det hade ju funnits en till ”mycket angelägen” köpare. Eller var det kanske ett försäljningstrick? Men efter att ha googlat piano- och kassaskåpslyft inhandlar jag ändå några remmar och hyr ett släp till bilen. Eftersom jag skriver detta i realtid kan jag meddela att flytten med sonens hjälp gått bra sånär som på en blåklämd tumme. Och att vi nödgades bära soffan nedför trapporna eftersom hissen till pensionärsbostaden på tredje våningen givetvis var för liten. Men när jag nu halvligger bekvämt lutad i den trots allt inte fullt så rubinröda soffan känner jag mig övertygad om att också filmen kommer att lösa sig utan jävstvister. Det gäller bara att hålla moralens fana högt, såsom vår hjälte generalsekreteraren gjorde då på 60-talet.