Tid och ålder
Mitt i brådisåren märker jag plötsligt att jag mätt i ålder nu är närmare femtio år än fyrtio.
Tid är ett nyckfullt begrepp. Hur långa är inte de två, tre minuter man tvingas stå framför mikrovågsugnen då man väntar på att lunchen ska bli varm? Jämför det med de två, tre minuter man kanske ligger och drar sig i sängen efter att väckarklockan ringt, man hinner knappt blinka.
Jag kom att tänka på begreppet tid då fotografen Stefan Bremer efterlyste ett brudpar han råkat fotografera en lördag. Bremer lade ut efterlysningen, med bild och allt, på Facebook en lördag. Efterlysningen spred sig som en löpeld och också jag följde intresserat jakten på de nygifta. Redan under söndagen ryckte det lite nervöst i min ögonvrå, på måndagen hade jag hunnit väva ihop gruvliga fantasier om vad som hade hänt brudparet. På tisdagen drog jag en lättnadens suck då paret äntligen hörde av sig till fotografen.
Räknade lite förläget dagarna, det handlade om två hela dagar. I efterhand kunde jag själv också räkna ut att det nygifta paret kanske hade annat för sig än att hänga på Facebook dagarna efter sin stora dag.
Tiden går så mycket snabbare nu för tiden. Eller det känns så. De ständiga flöden av information, nyheter och nöje jag tar del av, leder till att det känns som om det händer så mycket precis hela tiden. Det tokiga är att det har säkert hänt lika mycket förr också, förr var jag bara lyckligt omedveten om det mesta.
Det sägs att en följd av alla dessa flöden är att vi får allt svårare att koncentrera oss på saker som tar lång tid.
Jag måste erkänna att jag också drabbats av koncentrationssvårigheter. Det är svårare för mig att sätta mig ner för att läsa en bok, jag som tidigare var en riktig bokmal måste nu tvinga ner näsan i boken.
Jag har, för mig själv, beskyllt barnen, brådisåren och de tajta tidtabellerna för det här. Innerst inne vet ja att det är mitt eget fel.
Men, barnen och brådisåren, de är sanna! Mitt i brådisåren märker jag plötsligt att jag mätt i ålder nu är närmare femtio år än fyrtio.
Nu är det lätt att stava till en släng av åldersnoja och då måste man hitta ett snabbt botemedel. Puma! var min första tanke. Men, min aversion mot leopardmönstrat är så stor att ett liv som pumatant inte fungerar för mig.
Ny bil, cabriolet! var följande tanke. Men, jag behöver inte ny bil och det är alldeles för kallt i det här landet för en cabriolet.
För att råda bot på åldersnojan anmälde jag mig i stället till en fotbollsskola för fullvuxna. Jag som avskyr att idrotta i grupp, jag som tycker illa om att springa. Behöver jag tillägga att jag har uruselt bollsinne?
En och en halv timme spring utan uppkoppling, blipp eller pling. Det är underbart.