Hilkka Olkinuora: Julsidan
Nu är det för sent. Ett dygn kvar. Ack nej! Det räcker inte.
Nu är det definitivt för sent att shoppa sig fram till den perfekta julen. Nu får vi återigen nöja oss med den spinkiga julgranen som står där ensam kvar i regnet. Nu blir de julkort som vi fick från människor som vi glömt obesvarade igen. Nu skall den lax som vi glömde hämta gravas av någon annan. Nu behöver man inte längre leta efter julpapper, kiosken som är öppen dygnet runt paketerar ju så fint. Och nu är det för sent för snö.
Nu är det alltså en bra dag att kapitulera i kampen om den perfekta julen. Den goda julen blir inte den bästa julen i år heller. Men allt har inte gått förlorat Julen har kanske bara paketerats i onödigt lyckopapper och blingbling.
Vi finländare har, enligt forskning, ett till synes enkelt recept för lycka: om jag fick en tredjedel mer av det som jag har – då skulle jag vara nöjd. En tredjedel mera lön och kvadratmeter i mitt hem, tack. Låter enkelt, men är en synvilla utan like. Det är ju en horisont som hela tiden flyttar sig. Vi släpar alltid efter; vi har alltid en tredjedel kvar till det perfekta livet. Vi blir livstidsfångar på Solsidan.
Julen har ett helt motsatt budskap. Det är inte lycka den kommer med. Den kommer med julefrid. Frid är det vi saknar, inte lycka. Vi vill se meningen med livet. Oavsett religiös eller andlig övertygelse söker och saknar vi innerst inne just det heliga då vi firar jul.
Det heliga kännetecknas av att det är något annorlunda. Vi omfattas av förnimmelsen om något som är större än jag. Vi överväldigas av tacksamheten för att få vara just jag, just nu, just här. Det är fullbordat. Ingenting fattas mig. Jag avundas ingen. Livets mening skymtar. Här är gudagott att vara. Tiden har stannat.
Och samtidigt vet jag att detta inte varar för evigt. Därför känns det samtidigt så bräckligt och starkt, flyende och bestående, så oerhört dyrbart.
Detta söker vi då vi söker jul. Inte det perfekta, utan det fulländade.
Det perfekta är egentligen ointressant. Det är en yta utan skavanker, en fotoshoppad värld, en evigt ung skönhet, frusen i sin självbeundran. Det perfekta badar i sin egen overklighets kalla, slutgiltiga ljus.
Det fullkomliga är något annat. Det är en resa som har nått sitt mål, en hårt vunnen slutsats, ett fullbordat verk, präglad och förädlad av processens vedermödor. Det fulländade är framme, tills vägen leder oss vidare.
I dag har vi inte längre tid för att polera fram den perfekta julen. Halleluja! Däremot har vi gott om tid att släppa allt som vi tycker vi skulle ha haft och som vi tror alla andra har. Inte hann vi ikapp med allt planerat – kanske inte med det mesta. Så nu måste vi helt enkelt låta julen hinna ikapp oss. Och det gör den. Om vi stannar. Och det blir fulländat så.
Hilkka Olkinuora
är ordbrukare och julmänniska.