Inte vara rädd
Onödigt att oroa sig onödan, det kan ju hända att inget händer.
Varje arbetsplats ska ha en sådan, det är i lag stadgat, en räddningsplan. Det har hänt att vi fnissat till någon gång, då vi konstaterat det, att tidningshus och -redaktioner anses vara lite farligare arbetsplatser än många andra. Farligare i och med att skrivna och fria ordet engagerar och väcker känslor.
Man inser allvaret, påminns om detta, då det sakta går upp för en vad som hände i Paris. Dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo, tolv personer döda, gör de flesta illa till mods. Den här gången, då attacken tros vara riktad mot det fria ordet, fastnar det tidigare fnisset i halsen, åtminstone på många journalister. Många har frågat sig det nu, kommer dådet i Paris att lägga munkavle på journalistkåren, kommer någon form av självcensur att krypa in? De flesta säger nej, tvärtom, de som fortfarande har möjlighet att fritt uttrycka sig, måste göra det.
Det är som i det privata livet, skrämd, upprörd och arg får man bli och det blir man. Men, man får inte blir rädd. Man får inte börja leva sitt liv som rädd. För då, då vinner den sida och de sidor som vill skrämma oss. Är vi rädda börjar vi huka oss, vi drar oss tillbaka, vi lever inte längre fullt ut. Och då är det inte man själv som lever ett vinnarliv, då rädslan styr är det någon annan som segrar.
Som vågor sköljer orsakerna till rädslan över oss. Allt efter terrorattackerna i september 2001 har många av oss någon form av inbyggt alarmsystem, vi reagerar fullt ut då något oväntat händer. Kan man längre åka till Thailand, frågade vi oss efter tsunamikatastrofen 2004? Vågar man flyga längre, frågar vi då allt fler flygplan mystiskt försvinner från radarn? Vågar man längre uttrycka sig, vågar man arbeta som journalist kanske någon frågar sig efter den dystra onsdagen.
Dumdristig ska man naturligtvis försöka undvika att vara, men i övrigt kanske det lönar sig att fortsätta sitt liv enligt de planer och överraskningar det för med sig. Det som brukar trösta mig själv är att det är helt onödigt att oroa sig i förväg. Händer det, så händer det. Händer det inte, det man oroade sig för, och då har man oroat sig alldeles i onödan.