Det heliga bordet
Snart är det dags att bänka sig vid julbordet, den kanske mest traditionella dukningen under hela året.
Julskinka, lådor, fisk och sallad. Så långt är de flesta överrens, men redan vid steken börjar någon oftast opponera sig. Stek! Stek har vi aldrig haft på bordet, köttbullar ska det vara!
Jag själv är uppvuxen med ett enda julbord, farmor Sagas julbord. Mina 35 första julaftnar gick alltid enligt exakt samma mönster och rutinerna. Samma bordduk, samma porslin, samma vikning av servietterna. Alltid samma maträtter, alltid samma tvinnande framför ugnen, är skinkan färdig eller ej?
Väl vid bordet, samma förmaning som gick ut till oss alla som satt samlade, kom ihåg att äta långsamt, vi har all tid i världen.
Alla år, med yttersta exakthet, samma maträtter på bordet. Samma maträtter som äts i exakt samma ordning. Skomakarlax och sallat på lilla tallriken. Skinkan och lådorna på stora tallriken. En bit mögelost och en bit leverpastej före steken och de kokta potatisen. Efterrätten, den som ingen egentligen orkade äta, russinsoppan.
Chocken var stor då jag första gången landade hos mina svärföräldrar för en första jul tillsammans. Det började egentligen redan i kyrkan, budskapet är detsamma, men jag måste erkänna att det är svårt att sjunga med i de vackraste julsångerna på ett annat språk än modersmålet.
Väl bänkad vid julmiddagen inleddes den tysta dialogen jag förde med mig själv, om maten. Var inte skinkan lite blötare än vanligt? Potatisen och rödbetan i salladen, var inte bitarna lite väl stora? Köttbullar, de hör väl inte hemma på julbordet? Makaronilåda, det här är ett julbord, ju! Och sista stöten, var är leverpastejen?
Vid leverpastejen, avsaknaden av den, tog jag till orda. Berättade det, att leverpastejen är ett måste för mig. Så har det sedan blivit att jag varje år står för leverpastejen och njuter också i övrigt av svärföräldrarnas julbord. Det har visat sig att svärmor de facto har ett väldigt modernt tänk och gör några små ändringar i menyn varje jul. Gott är det, det är en ynnest att få fira jul, tillsammans, runt ett bord som dignar.
Men, någonstans i minnet finns det alltid, det riktiga julbordet.