Efter döden

Sjökaptenen dog. Det var inte helt oväntat, trots att han inte var så värst gammal. I god tid framhöll han för sina anhöriga att det inte ska ställas till med några stora ceremonier – och absolut inga kyrkliga – då han gått bort. Bränn upp bara och strö askan i havet. Det är bra så.
Inga problem, konstaterade begravningsbyrån. Tills det klarnade att sjökaptenen tillhörde den evangelisk-lutherska församlingen på sin sista hemort. Det valet hade han inte gjort själv, eftersom föräldrarna låtit döpa honom. Precis som de flesta andra brukar göra med sin nyfödda.
Aldrig trodde han på vare sig en eller flera gudar. Och kyrkan tänkte han lämna – det hade bara inte blivit av. Kanske han flera gånger till och med varit på väg att göra det, men glömt bort det på vägen till pastorskansliet. Närminnet hade nämligen suddats bort för några år sedan efter en häftig sjukdomsattack.
I och med detta var hans sista vilja inte hans egen utan kyrkoherdens. Kyrkan vill förståeligt nog ta hand om de sina och jordfästa dem. Men den skaran ville sjökaptenen aldrig höra till, trots betald kyrkoskatt.
Kyrkoherden ville resonera öga mot öga närmare om detta med de närmaste, men det fick bli per telefon eftersom skaran inte gick att samla. Och alla gjorde det klart för kyrkoherden vad sjökaptenen önskat.
Lyckligtvis var denna kyrkoherde lyhörd. Han fattade snabbt ett tjänstemannabeslut att sjökaptenen kan kremeras utan föregående kyrklig begravning. Sjökaptenen hade blivit rasande om utgången varit en annan, att en kyrkoherde han aldrig sett eller pratat med skulle bestämma mot hans vilja.
Helt och hållet fick han ändå inte sin vilja igenom om fortsättningen. Han skulle gärna ha – ändå inte lika kategoriskt som med begravningen – låtit blivande medicinare få en möjlighet att studera hans kvarlevor. Men då borde han skriftligen ha gett universitets anatomiska institution tillstånd att använda kroppen för medicinsk undervisning. Det är inte som med organdonationerna där man numera automatiskt kan bli donator, om man inte uttryckligen förbjudit det.
Så det gäller att handla i tid om man vill bestämma om sitt liv efter döden. Och så är det alltid på sin plats att meddela de anhöriga om det. Väntan på begravning eller stoftspridning kan bli över ett år lång om kroppen går vidare till medicinsk undervisning.