Sångkråkan
Så får man väl inte göra.
Sjuåringen skulle precis som alla andra i den lilla folkskolan medverka i julfestkören. Men han och en klasskompis fick en klar order: Stå längst bak, sjung inte, rör bara på läpparna!
Nioåringens sångprov avbröts tvärt och han fick ge plats för nästa. Musikläraren, en kantor, uppskattade tydligen inte snapsvisan.
Sångrösten var inget vidare – först fem, sedan sex på betyget. Ändå fick tioåringen huvudrollen i julpjäsen där självaste kung Vinter sjöng solo sittande på sin tron. Självförtroendet hade inte naggats i kanterna, i den lilla skolan var alla så bekanta med varandra att det var lätt att ställa sig upp framför klassen eller på scenen.
I den stora skolan, i en klass större än den gamla skolan sammanlagt, kom osäkerheten krypande jämsides med tonåringens ökande medvetenhet om sig som en individ bland en massa andra mer eller mindre bekanta ansikten. Föredrag i klassen var jobbiga, för att inte tala om det kallsvettiga uppdraget att gå fram under skolans morgonsamling och informera om idrottsföreningens verksamhet.
Femtonåringen försökte skaka av sig osäkerheten, tog mod till sig och gick med i skolans teaterklubb för en liten roll i julpjäsen. Lite nervöst, men han överlevde.
Drama borde tas med i skolarbetet från första början. Ge barnen en möjlighet att släppa loss sin galenskap – eller sitt allvar – utan att rodna. Lär dem agera framför andra i lättsamma och seriösa situationer. Lär ut gruppdynamik, ge redskap att samverka med kända och okända. Lär dem att argumentera, att våga föra fram sina åsikter. Allt det här är till hjälp för att man ska hållas flytande i dagens samhälle.
Det stödet fanns inte då. Så hur gick det sedan?
Lyckligtvis inte åt skogen. Med åren framtvingade olika sociala situationer någon slags beredskap, ackompanjerad av en liten rampfeber, att prata inför mindre eller större sällskap.
51-åringens sångröst är fortfarande usel – familjen stönar och hunden flyr. Men under en karaokekväll insåg han, påhejad av bordssällskapet, att det inte är fel att sjunga hellre än bra. Med rätt attityd är det inte pinsamt att låta som en kråka (bara man nu inte får för sig att man har en gudabenådad röst). Greppa micken bara: Let it roll baby roll. ALL NIGHT LONG!