Singel i stan*
Visst har jag drömt om en tom lägenhet, men då den är tom är den verkligen tom.
Den här sommaren får jag bekanta mig med ett för de flesta välkänt obstakel, resten av familjen är ledig och jag är på jobb. Det gick något så när bra i ett par veckor, men då barnet den ente kvällen tyckte att det mesta var tråkigt och frågade när vi skulle åka ut till landet bestämde jag mig för det. Att familjen får åka ut till landet - några extra par händer kunde vara på sin plats - och att jag fortsätter jobba.
På söndagen kom jag hem, ensam, och framför mig låg det som nästan går att jämföra med en ledig vecka. Den som har eller har haft små barn vet vad jag menar. Så, singel i stan. Eller mer korrekt, en vecka där endast jobbet kräver min insats. Kvällarna, nätterna. Bara mina, oceaner av tid att göra allt det där jag inte annars gör.
Hur det går, så här den tredje dagen? Jag har noterat att hemmet förvandlats till en lägenhet nu då det bara är jag som bor där. Och så stor den är och tyst. De enda ytor jag utnyttjar är soffan, sängen och badrummet. Skulle man slå ihop soffa och säng till bäddsoffa skulle jag klara mig på tio kvadrat tydligen.
Och tystnaden. Nu då jag för en gångs skull skulle få sova, så vaknar jag av tystnaden. Att få chocken över att jag faktiskt är ensam i lägenheten tar åtminstone en timme.
Och så lite av allt jag förorsakar. Det är så städat hela tiden, ingen disk blir det heller och sopor, det är tydligen någon annan som bygger på sopberget hemma hos oss än jag.
Det jag faktiskt gjort, det är att jag satsat på att äta det där som resten av familjen äta och det är inte så märkvärdigt det heller. Lite mögelost, den där pastan på kallrökt lax som ingen annan tycker är god.
Men allt det där jag skulle göra, det jag inte har tid för annars? Måste erkänna det, att jag får mer gjort då det är lite tajtare tidtabeller hemma. Nu, då jag har tid, så gör jag betydligt mindre. Inte ens kolonilotten är rensad, men i fråga om det skyller jag på vädret.
Tänk det, singel i stan och vad gör jag? Längtar efter min familj.
* Är fortfarande gift. Och inte kan jag väl riktigt kalla Nickby för stad ändå?