På vandring genom Christiania
"Älä pelkää, ei hätää."
Ett starkt luktminne kom över mig när jag en söndagseftermiddag stod och krattade. Samtidigt hade min man tänt en brasa och eldade gamla virkesrester. Lukten av brinnande ved tog mig genast tillbaka till Christiania som jag, min dotter och en grupp av hennes nordiska vänner turistade i för en tid sedan. Det sociala experimentet är ett av de främsta turistmålen i Köpenhamn, medan Köpenhamnsborna själva håller sig borta.
Vi började med att lämna EU och stiga in på Pusher Street, den gata som gett Christiania tvivelaktig berömmelse. Här är knarkhandeln minsann inte dold. En del av försäljarna och invånarna sitter och värmer sig vid öppna eldar och ger mig ett luktminne. Hundar springer lösa, musik spelas, mat lagas. Vi går en annan rutt än vanligtvis och kommer in i ett område där misären inte är lika påfallande. Husen är inga kyffen utan ser ut av vara arkitektritade. Jaså, Christiania har fått sin West End. Det tycks uppstå klasskillnader också i en stark gemenskap där alla ska inkluderas.
Jag har vandrat genom Christiania många gånger och alltid hamnat in i olika känslolägen. De första gångerna kändes det spännande, ibland har det känts bedrövligt, ibland har jag varit tvungen att vända bort blicken och alltid har det känts skönt att stiga in i EU på nytt. Christiania har varit ett problem för politikerna i drygt 40 år och lika länge har fristaden kämpat för sin överlevnad. Det senaste avtalet mellan stat och fristaden slöts 2011. En fond upprättades. Den fick köpa halva Christiania för 80 miljoner danska kronor och hyra resten för 6 miljoner kronor årligen. Fonden är invånarna och hittills har de fått ihop pengarna, bland annat genom att lyfta statsgaranterade lån.
Men jag tycker ändå att Christiania ska få finnas, trots att jag ser att en påfallande del av de utslagna är grönlänningar som inte fått ett fotfäste i Köpenhamn. Eller varför inte finländare.
En gång när min dotter och hennes vän vandrade förbi genomförde polisen ett tillslag. Min dotter sade på finska att hon var rädd och då svarade en av de gripna sluskarna: Älä pelkää, ei hätää. På något sätt beskriver de orden fristadens anda. Allt blev inte som det skulle, men meningen var god.